Krönika i Proletären nummer nr 17 2001 av Stig Berlin
Det händer varje vecka, överallt i landet , ibland är det en eller några stycken. Ibland är det tusentals. Oftast läser man det som en siffra i en rubrik, sedan är det glömt.
Men bakom varje siffra som göms undan i statistiken finns en individ som far illa, som skall jagas. Då gäller inte individens frihet. Men samtidigt vill man göra arbetslösheten till ett individuellt problem.
-Du skall nog klara detta om du bara.. .osv
Nu var det min tur att sägas upp från mitt arbete och jag har aldrig varit mycket för att individualisera problem och det gäller ju i högsta grad arbetslösheten.
Hade vi bara varit några stycken skulle det väl vara lätt ordnat, men vi är alltför många i Sverige idag och fler blir vi.
När jag var på ett repskapsmöte i fackföreningen passade jag på att fråga hur många metallare som var arbetslösa i avdelningen och hur många varsel som lagts i år. Det satt långt inne innan en ombudsman svarade. Rapporten blev ofullständiga för att det inte fanns statistik på de som var i åtgärder. Det tycker jag var illa nog att dessa statistiknissar inte ens vet det. Men det värsta var att han inte såg något dramatiskt i dagens arbetslöshetssiffror. inte heller i antalet varsel. Förra året var det värre sa han. Som om det var någon tröst för de tusentals som var varslade eller uppsagda.
Som den trogne sosse han är förvarade han han också de nya A-kassereglerna med orden ”dom får ju sin försörjning i alla fall”.
Här har jag betalat A-kassa i trettio år och när jag blir tvungen att utnyttja den får jag höra nåt sånt från en som blir rikligt försörjd av våra medlemsavgifter.
Då känns det skönt att min verkstadsklubb har skickat en motion till kongressen som tar strid för de arbetslösas rättigheter. (den kan ni läsa i denna tidning)
Men egentligen borde det ju inte behövas.
Vad är det för ett samhälle som inte kan ge sina invånare något så grundläggande som ett arbete som går att försörja sig på.
Det pratas mycket om den individuella friheten, framförallt från populistiska högerpolitiker. Då borde det väl vara självklart att få bo och arbeta på den ort man vill också.
Men då måste man ju inskränka den snikne kapitalistens rättigheter. Då skulle man förhindrat LEAR att lägga ned i Bengtsfors så folk kunde bo kvar och leva där. Eller ABBA i Lysekil, eller Eriksson eller.. Ja exemplen är många på arbetsplatser som slaktats på grund av snikna vinstintressen. Min nuvarande arbetsplats har skurits ned till oigenkännlighet från över 300 till under 100. Även där är det utsugning från den förre ägaren Industrivärden som ligger i botten till dagens situation.
Min förra arbetsplats Skandiaverken lades ned i Varvsslakten på -80 talet. Ett vansinnigt politiskt beslut som tog bort tiotusentals jobb i Sverige.
Naturligtvis kan man inte kräva att alla enskilda jobb blir kvar i evigheter. En del försvinner och en del kommer till i och med utvecklingen i samhället. Men det vi ser nu är ingen utveckling utan en avveckling.Jag kommer alltid att se det som dramatiskt när folk ställs utan arbete samtidigt som behoven i samhället växer .
Jag vill inte heller göra varsel och uppsägningar till ett individuellt problem. Det beror inte bara på enskilda elaka direktörer eller enskilda korkade politiker även om båda sorterna finns i allt för stora skaror. Men dessa individer är inte huvudproblemet. De har ju bara bra betalt för att ”göra sitt jobb” Ändå är de bara en kugge i ett sjukt system, avsätter vi en står det hundra på lager (man undrar ju var de hittar alla).
Samtidigt som vi slåss för ett drägligt liv för majoriteten av individer här och nu så måste vi också resa kravet på ett samhällssystem fritt från kapitalistisk utsugning
Men vi skall inte göra det ensamma utan tillsammans med andra. Ett första steg kan vara att demonstrera i Röd Front på Första Maj. Det tänker jag göra. Kom med du också.
Många individer tillsammans är ett starkt kollektiv. Glöm inte det.