Onsdagen den 25 april så ställs en fråga i Bohuslänningen. Den lyder såhär: "Är det dags att lägga ned första maj demonstrationerna?". Svaren blir varierande, men det intressanta är ändå att frågan ställs. Det säger oss någonting om dagens politiska klimat.
Om våra första maj demonstrationer skulle läggas ner så måste väl det betyda att vi är framme nu. Dagar, månader, års och  seklers kamp är tillända, för vi har nått det samhälle som vi vill leva i. Vi kan istället sätta oss framför TV:n och leva lyckliga i alla våra dagar.

Men vad är det då för värld som vi lever i och på hur många sätt kan man beskriva den?
Kanske kan vi börja med Birgitta Ohlsson, Liberal Ungdoms ordförandes uttalande angående det rådande systemet: "Kapitalismen är varken ond eller god, men den är ett utmärkt redskap för att förändra världen."
Vi vill inte vara några glädjedödare, men kanske tycker vi att de mellan 30 ?60 000 barn som dör varje dag, där de vanligaste dödsorsakerna är diarré, mässlingen och lunginflammation, beskriver världen, om inte på ett vackrare sätt, så i alla fall mer klarsynt.

För imperialismen har ännu inte gått till vila, världsdelar exploateras fortfarande, och skillnaden mellan de rika och fattiga världsdelarna bara ökar. Människor dör fortfarande för att vi ska få leva ett behagligt liv. Vi har fått tydliga exempel på detta den senaste tiden genom repotage från HM:s klädfabriker i U-världen där både vuxna och barn arbetar under slavvillkor. Det har även uppmärksammats vad som pågår i Sudan där Lundin Oil, med Carl Bildt som en i styrelsen, har härjat fritt. Det finns många fler exempel och mönstret är tydligt. Det finns en klar uppsatt världsordning, och bland kapitalister världen över, inget intresse av att förändra denna och betala priset som detta skulle innebära.

Vidare så måste vi ju tala om Europa. Eller snarare om EU med några av sina avkommor, EMU och Schengenavtalet.
Vi måste tala om detta nyliberala, kapitalistiska projekt som vi blev inlurade i för ca 7 år sedan. Detta projekt som i och med dessa sina avkommor har tagit ett steg framåt, men som för oss vanliga människor innebär ett steg tillbaks.

Schengenavtalet har ju som bekant redan trätt i kraft. Europa, som 1989, med stolthet rev Berlinmuren, har nu byggt upp en ny sådan. Den går längsmed EU:s yttre gränser och har som uppgift att stänga ute den fattiga världen. Kanske kan vi inte se den med blotta ögat, men att den finns där det råder det inget tvivel om, varken bland oss eller bland de flyktingar som försöker ta sig in i fästning Europa.
Men som tur för oss EU-medborgare så råder ju nu passfrihet inom EU. Man talade om för oss att vi nu kunde röra oss vart och hur vi ville inom EU:s gränser. Sverige skrattade lyckligt, men visst fastnade skrattet i halsen då vi upptäckte att vi blev upptryckta mot väggen och tvungna att legitimera oss för polisen som skrev upp vilka vi var. Detta på grund av att vi var påväg mot den lagliga demonstratioen mot EU/EMU i Malmö för ca två veckor sen.
Det avtal som skulle hjälpa oss att ta oss runt i hela Europa, det tog oss inte ens från Malmös tågstation in till centrum. Det enda stället dettog oss var in i polisens register. Detta är den nya åsiktsregistreringen i Sverige. Nu behövs det inte längre döljas, utan plötsligt är det lagligt.
Var det verkligen detta som var målet?
Var det ett problemfyllt och segregerat klassamhälle som vi ville ha?
För Sverige ser ut så idag, trots att en rad kända politiker envisas med att påstå att klassamhället sedan länge är utrotat, att vi nu alla är välfärdsbarn, bara olika mycket...
Men vi ser segregationen, som inte alls har speciellt mycket att göra med kulturella skillnader, utan som istället handlar om ekonomiska skillnader, och rikedom och fattigdom. För även i Sverige så har skillnaden mellan de fattiga och rika ökat dramatiskt under de senaste decennierna, och 90-talet födde en rad nya miljonärer, på samma gång som arbetslösheten var hög och det sägs ha gått dåligt för Sverige.
Och fattigdom leder till ökad segregation, och i vår tid så är den nästan tydligare än någonsin. Människor bosätter sig på olika platser beroende på  vilken inkomst man har, snart finns det i varje svensk stad tydliga förorter. Det finns de rika områdena, de som nu börjar prata om att bilda egna kommuner. De som inte vill vara med  att betala för problemen som följer i fattigdomens spår. Sen finns det såklart de fattiga förorterna. Det är olika världar och man lämnar sällan sin egen. Varje ort har sin skola och nedskärningarna inom skolan slår såklart hårdast mot dem som inte har en trygg plattform att stå på.  Färre lärare, större klasser och mindre specialundervisning har lett till stora betygsskillnader beroende på i vilken del av staden man lever, beroende på hur rik eller fattig man är. Det är dags att inse det katastrofala med att inte satsa tillräckligt med pengar på skolan. Det är dags att hitta en lösning.

Privatskolor har startat upp. För en varierande hög terminsavgift så har de ekonomiskt gynnade möjlighet att köpa sina barn en bättre utbildning. Men det bör väl sägas att det inte är något fel att vilja ha sina barn i en bättre skola, det är inget fel i att eftersträva ekonomisk trygghet, det är tvärtom helt naturligt. Men det får inte ske till priset av ökad segregation och större klassklyftor. Därför så får det heller aldrig leda till en mindre summa pengar till den offentliga skolan. Välfärden måste omfatta alla medborgare, och valet om skolform ska inte ens behöva dyka upp, utan samhället måste kunna ge samma möjligheter till utbildning åt alla. Där är vi inte idag.
Det känns inte bra att säga detta. Jag skulle önska att det tog slut här, att jag inte behövde prata mer om några problem. Men jag känner att jag måste fortsätta ett tag till. För det finns ett faktum som aldrig kan pratas tillräckligt om. Ytterligare en betydelse av ojämlikhet, nämligen detta att vi lever i en värld där kvinnor och män inte har samma rättigheter, inte tjänar lika mycket pengar, inte har samma rätt till sin kropp osv. Vi lever i ett kvinnoförtryckande samhälle. Ett samhälle där fokuseringen på kvinnan är hennes kropp. Ett samhälle där allt fler unga kvinnor drabbas av ätstörningar pga ouppnåerliga kroppsideal, ett samhälle där genomsnittskvinnans lön är ca 80 procents av mannen. Vi lever i en värld där det våldtas en kvinna var sjuttonde sekund och där kvinnor endast besitter 1 % av jordens egendomar. Det är först nu som denna fråga har kommit upp på dagordningen. Det är inte en dag försent. Målet har i alla fall formulerats, och det lyder: jämställdhet mellan könen!

Men vilka är då vi, från vilka jag är uppskickad att tala för. Vi kallas terrorister, ligister, drömmare, bakåtsträvare, ja, benämningarna är många. Men vi vet vad vi är. Vi är RKU, revolutionär kommunistisk ungdom. Vi unga internationalister, socialister och vi, tillsammans med er inser att vi inte är framme än. Vi vet alla här idag, att vi har en mycket lång väg att vandra innan vi börjar närma oss en mer rättvis värld. Men idag så känns det också viktigt att visa vår samtid i ett annat ljus.
Långt, långt borta så pågår en kamp för ett värdigare liv. I Mexiko utkämpar subcomendante Marcos och hans zapatistgerilla ett krig mot landets nuvarande regering, och med ett stort folkligt stöd så har gerillan tvingat landets president till nya förhandlingar för att förbättra levnadsvillkoren i Mexiko.
I Europa så uppstår ständigt nya protester i samband med EU-toppmöten, och inte minst i Sverige. Nu samlas en stor del av Sveriges befolkning runt ett gemensamt mål, nämligen att rösta nej till EMU, men även att Sverige bör lämna EU. Den 15 juni så kommer detta att manifesteras rejält i Göteborg, då EU-topparna plus USA:s president Bush kommer att hålla möte. Polisen räknar med ca 25 000 demonstranter och vi uppmanar alla att åka dit och visa sitt missnöje.

Ett annat, ett sista bra exempel på bra saker i vår tid är att RKU är ett växande ungdomsförbund. Runtom i Sverige startar nya lokalorganisationer upp. Detta är beviset på att kampen inte är över, att vi inte har nått de mål som en gång i tiden sattes upp, men det visar framförallt att det finns en vilja att slutföra denna kamp. Det visar vi här idag.
Och det är därför svaret på frågan angående om vi skulle skrota första maj måste bli ett starkt och tydligt nej. Detta är fortfarande en mycket viktig dag, och kanske är den nu viktigare än någonsin, då alla riksdagspartier och klippt av banden och svävat iväg från sina ideologiska baser och från sina väljare. Detta är vår dag, en historisk dag, detta är en dag att uttrycka sitt missnöje, att tala om att vi inte längre vill leva under ett system som gynnar få, gör en liten klick snuskigt rika, medan de allra flesta lämnas därhän. Och det är vi har blivit lämnade, men idag så ställer vi våra politiska krav på, nämligen jämlikhet, arbete, fred och socialism.
Kampen för detta kan föras på många olika sätt och plan, mer eller mindre medvetet, partipolitiskt bundet eller inte, kanske är inte det viktiga på vilket sätt, utan att man gör det, att man tar kampen där man står.
Och kampen pågår, för det mullrar i folkmassan. Vi som står här idag är ett bevis på detta, och fast att det är en jätte som vi kämpar mot så gör ändå denna dag, vår dag, den första maj att högervindarna känns mindre kyliga, att solen strålar något klarare och att framtiden känns alltmer hoppfull!!

Tillbaka till KPML(r)