Stig Berlins tal i Rödfrontdemonstrationen i Lysekil 2005

Kamrater Röd Frontdeltagare.
Ännu ett år har gått sedan vi firade första maj förra gången.
Ännu ett år, där vi haft många anledningar att reagera mot orättvisor, krig och ett omänskligt lidande ute i världen.
Och en allt mer fanatisk nedskärniningshysteri här hemma.
Från mörkret stiga vi mot ljuset, går en av stroferna i Internationalen som vi kommer att sjunga som avslutning på detta möte.
Och visst kan det tyckas mörkt just nu, både ute i världen och här hemma.
Men ljusningen finns i alla de människor som liksom vi demonstrera för rättvisa och frihet.
I alla de människor som inte tappat hoppet på en rättvis världsordning, och som inte låter världspolisen USA agera ostört.
Det händer mycket runt i världen.
Irak är ockuperat av den Amerikanska imperialismen liksom Afghanistan är.
Ockupationen av Irak har kostat hundratusentals Irakier livet.
Hur många det verkligen är som dött får vi inte reda på,
eftersom ockupationsmakten vägrar att räkna dödade Irakier.
Vi skall ha klart för oss att kriget i Irak aldrig har handlat om Saddam Hussein och hans regim. Syftet är och har hela tiden varit att med hjälp av överlägsen militär styrka ta över Irak och landets oljeresurser.
Fast huvudskälet för kriget sades vara att avväpna Irak.
Har inga massförstörelsevapen hittats i Irak. Den militärmakt som hotade supermakten USA:s säkerhet fanns helt enkelt inte.
Nu framställs det som att Irak skulle vara på väg att bli en demokrati.
Men demokrati och ockupation kan aldrig förenas.
Därför kan man inte prata om demokrati och frihet i dagens Irak.
För hur kan man kalla ett val demokratiskt, när det är ockupationsmakten som håller i trådarna.
Hur kan man kalla ett val demokratiskt när oberoende valobservatörer inte får finnas på plats.
Hur kan man kalla ett val demokratiskt när Irakier som inte röstade utsätts för trakasserier.
För det var vad som hände, det finns många rapporter på oegentligheter i detta bluffval. Hade ett val genomförts under liknande förhållanden i något annat land hade detta med rätta helt dömts ut.
Det som pågår i Irak är motsatsen till frihet och demokrati.
Det är kolonial ockupation.
Inte undra på att motståndet mot ockupationen växer i Irak.
Motståndsrörelsen representerar idag Iraks demokratiska hopp.
För det är endast i ett fritt Irak som demokrati är möjligt.
Det är viktigt att slå fast att motstånd mot ockupation är en mänsklig rättighet, ja till och med ett ockuperat folks plikt.
Folkrätten och FN-stadgan ger nämligen varje ockuperat folk rätten att bekämpa en ockupationsmakt, att kämpa för sin frihet.

Igår var det trettio år sedan, FNL i Vietnam kastade ut USA efter decennier av krig och förödelse. Själv blev jag politiskt aktiv under Vietnamkriget och FNL:s kamp var något som berörde oss som var unga då.
Vietnameserna är fortfarande en förebild för alla som kämpar mot imperialismen. Idag hedrar vi FNL och det Vietnamesiska folket genom att ha med FNL-flaggan i Röd Front.
Men vi har också den Palestinska flaggan med.
För det Palestinska folkets kamp för ett fritt och demokratiskt Palestina fortsätter. I media den senaste tiden vill man ge sken av att Israel drar sig tillbaka från ockuperad mark men i själva verket befäster man den med apartheidmuren som skär genom de palestinska byarna och omöjliggör ett normalt liv för befolkningen.

Det gäller för oss här i Sverige att stå upp i solidaritet med förtryckta runtom i världen.
För ett år sedan lämnades ett medborgarförslag om vänort i Palestina in till Lysekils fullmäktige.
Ett hedervärt förslag som naturligtvis reflexmässigt får ett avslagsyrkande.
I förslaget vill motionärerna att Lysekils kommun ställer upp för att ger de förtryckta palestinierna en kontakt med omvärlden.
Man framhåller också att idén att ha en vänort är ett bra förslag i och med att det kan ordnas kostnadsfritt.
Det föga fantasifulla argumentet från kommunstyrelsen för sitt avslagsyrkande var att man inte har råd att säga ja till detta kostnadsfria förslag.
Men än är inte sista ordet sagt i denna fråga, först skall det upp i fullmäktige där det finns representanter som alltid står upp i solidaritet med folk som kämpar.

Här i Lysekil har vi också utvecklat en stark solidaritet med Kuba.
Det hörde vi ju nyss i appellen från Svensk-kubanska föreningen.
Kuba är ett land som hatas mer än något annat av USA:s makthavare och den politiska högern med liberalerna i spetsen här hemma.
Ända sedan revolutionen för över 40 år sedan har Kuba utgjort en inspirationskälla för förtryckta runt i världen.
Kuba har visat att en annan väg än underkastelsens är möjlig.
Att det går för ett litet fattigt land att utvecklas socialt och kulturellt.
Att det går att få bukt med svält och sjukdomar.
Men framförallt att det går att skapa en utvecklad demokrati där folkets demokratiska plikt inte avslutas vid erlagd röst vart fjärde år.
På Kuba avslutas inte den demokratiska processen med valet.
På Kuba ges väljarna också ett inflytande under valperioderna.
Folkvalda som missbrukar sitt förtroende kan avsättas under löpande mandatperiod. Det räcker med att 10 procent av väljarna i en valkrets kräver nyval för att nyval skall utlysas.

En otänkbar tanke i Sverige, naturligtvis. Här skulle ett system med avsättbara politiker leda till politiskt kaos eftersom politikerna mer är till för sig själva än för sina väljare.
Det ser vi ju bevis på varje dag i den svenska politiken.
Men på Kuba måste de valda hela tiden följa sina väljares vilja, annars riskerar de att bli avsatta. Detta system bespottas av borgare och sossar för att vara odemokratiskt.
Någon liberal demokrati är det inte. Men istället är det demokrati i dess verkliga mening.
Jag skulle vilja säga att det är en demokrati att låta sig inspireras av.
Åtminstone för dem som tröttnat på politiker som säger en sak före valet och sedan gör tvärtom när de väl blivit valda.

Det är inte konstigt att Kuba ses som en inspirationskälla för förtryckta runt i världen.
Men det är inte heller konstigt att USA-imperialismen vill krossa detta exempel.
Det ligger ju djupt rotat i deras tradition och ideologi att krossa progressiva exempel och att stödja diktaturer och tyranner runt i världen.
Kuba behöver allt stöd de kan få nu när USA och Liberalerna går till attack mot detta lilla fattiga land som vägrar bli en i raden av amerikanska lydstater.
Faktum är att Bush har avsatt 59 miljoner dollar för att förbereda återkoloniseringen av Kuba. Det måste till en kraftfull världsopinion för att stoppa dessa krigsförberedelser.

Men det är inte bara Kuba som sätter käppar i hjulet för imperialisterna.
Nu har det hänt mycket positivt på USA:s egen bakgård som dom faktiskt betraktar latinamerika som. Det viktigaste exemplet är Venezuela som i 6 olika val och folkomröstningar röstat fram en regering med Hugo Chávez i spetsen och godkänt en helt ny författning med stor marginal.
Man omfördelar jorden och använder pengarna till att satsa på att folket får det bättre. Demokratin i Venezuela har också utsatts för attacker från USA men nu ökar samarbetet mellan fler länder i Latinamerika.
Detta har utvecklats till en front mot imperialismen.
I den fronten är vi som står här en del.
Vi kommunister anser att allting hänger ihop, vi har gemensamma intressen med alla folk i världen som kämpar för frihet och mot förtryck.
Därför är vi Internationalister och därför är vi demokrater.

Men att vara internationalist innebär inte att vi behöver acceptera det så kallade EU-samarbetet.
Vi vill inte ha den högerpolitik och överstatlighet som EU innebär.
Vi vill inte ha den arbetslöshet och den sociala nedskärning som EU har lett till.
Vi vill heller inte ha jobbexport och lönedumpande arbetskraftsimport.
Nej, vi vill ha ett samhälle fritt från arbetslöshet, fritt från social misär, fritt från social dumping, fritt från marknadsdiktatur.
Det var väl de fyra friheterna.
Men en sådan frihetsvision går inte ihop med EU.
Och det går ännu mindre ihop om vi påtvingas den nya EU-konstitutionen.
I demokratins namn borde det väl vara en självklarhet att svenska folket skall få säga sitt om EU:s nya grundlag.

Men de politiker som annars anklagar oss för att vara odemokratiska säger kategoriskt nej till en folkomröstning. Detta för att folkmajoriteten inte tycker som dom och för att en folkomröstning därför skulle gå emot deras syften.
Vi måste därför fortsätta att arbeta mot allt elände som EU har lett till och fortfarande leder till.
Att kräva kollektivavtal vid kommunal upphandling kan tyckas vara futtigt i sammanhanget. Ändå är detta vad Kommunistiska Partiet gjort på alla orter vi finns representerade i fullmäktige, så även här i Lysekil.
Det gäller ju att på alla sätt motverka den lönedumpningen som EU föreskriver.
Vi vill klart och tydligt säga att våra krav på inget sätt är någon attack på utländska arbetare i Sverige som våra motståndare vill göra gällande. Tvärtom, vi kräver att alla som arbetar i Sverige skall ha lika lön för lika arbete. Vi vill inte att arbetare i olika länder ställs mot varandra i en tävling om vem som kan sälja sin arbetskraft billigast.

Att Kommunstyrelsen inte ställer upp på vår motion om krav på rättvisa löner är väl inte så förvånande.
I fråga efter fråga visar partierna i Lysekils Kommunstyrelse på en feghet inför att driva krav på regeringen och riksdag där deras partikamrater sitter.

Trots alla besparingar, som drabbar de som bäst behöver social service,
i form av äldrevård eller en bra skola så får Kommunstyrelsen underkänt av kommunrevisorerna.
Ni skär ner för lite säger revisorn Kent Olsson som annars sitter i Riksdagen för Moderaterna.

Värst kritik får Socialnämnden och Skolan som sägs överstiga sin budget.
Man nästan baxnar när man hör Kent Olssons kritik mot Lysekils kommunstyrelse.
Det är ju han och hans frälse bland riksdagsmännen som har undergrävt kommunernas ekonomi så det inte finns pengar till det nödvändigaste.
Hade Kent Olsson fått råda så skulle kommunerna ha ändå mindre att röra sig med, sån är den moderata politiken.

Men vem är det som drabbas vid de nedskärningar som revisorerna föreslår.
Inte är det Kent Olsson och hans gelikar.
Nej själv ser han till att förse sig av det offentliga.
Förutom en riksdagslön på över 50 tusen i månaden har han tid att extraknäcka för närmare 18 tusen per månad.
Alltså betydligt mycket mer i extraknäck än ett vårdbiträde eller ett ekonomibiträde har för en slitsam heltid, i den kommunala verksamheten.
Naturligtvis är det just de lågavlönade, sjuka och arbetslösa som skall jagas. Det har Kent Olsson framfört många gånger i debatten.

Eller vad anser de partier som nu tävlar om att göra avbön och lova bättring i budgetdiciplin. Vem är det som skall drabbas. Man blir svaret skyldig.
Vari skulle misskötseln ligga.
Skall vi ha större klasser i skolan eller sämre mat till pensionärerna eller skall vi låta bli att ge hjälp till handikappade.
Hur står det till med äldrevården? Präglas den av överflöd och slöseri eller präglas den av knapphet.
Hur är det med personaltätheten i de tunga delarna av den kommunala servisen. Präglas den av överflöd och slöseri
Hur är det med resurserna att förebygga drogmissbruk och negativa gängbildningar? Präglas det av överdåd och slösaktighet och är ungdomsträffpunkterna för många och tillgängliga för ofta?
Vad skall mer skärs ned på och vilka verksamheter skall upphöra?
Skall vi avskeda lärare och öka klasstorleken i gymnasiet.
Eller skall vi införa skolmåltidsavgift.
Eller vad har revisionen och högerkritikerna för förslag?
Det konkretaste de kan komma med är att anställa en ny chef och dom brukar ju vara billiga.

Allvarligt talat så är det ju helt befängt att kritisera Lysekils kommun för att slösa på pengar.
Felet är ju att budgeten är underfinansierad i förhållande till de stora behoven.
Naturligtvis är detta inget som är säreget för Lysekil.
Nej det är naturligtvis samma undergrävande av kommunernas ekonomi i Uddevalla, Vänersborg, Orust eller på vilken annan ort som helst.

Skall man kritisera Kommunstyrelsen, och det skall man, då är det för att man ger för lite resurser till den kommunala verksamheten.
Vi kommunister anser att de nödvändiga utgifterna för verksamheten måste vara överordnade statens och EU:s lagstadgade krav på kommunal budgetbalans.
Staten måste tvingas att ta ansvar för de verkliga kostnaderna och det enda sättet är att vägra att verkställa högerpolitiken på kommunal nivå
Socialdemokraterna skulle i kraft av att man är regeringsparti kunna stoppa utarmningen om man ville eller vågade utmana den ekonomiska makten.
Istället agerar man lokal verkställare av en politik falskt baserad på att det skulle saknas resurser.
När vi tar upp dessa argument i fullmäktige går moderaten Staxäng i taket och kallar vårt krav på ökad beskattning av de rika för ”en befängd ide”.
Vi för vår del anser nog att det mest befängda en kommunpolitiker kan hänge sig åt är att försämra för kommunens innevånare.

Vi anser självklart att de resurser som finns i samhället skall komma alla till del.
Vi vill ha ett samhälle där de mänskliga behoven hos de många, måste prioriteras före de giriga behoven hos några få.
Alltså tvärtemot hur det är idag då överklassen förser sig som aldrig förr.
Trots kritiken från nedskärningsgeneralen Olsson och hans revisorskompisar så pågår försämringen av bland annat äldrevården.
Från och med idag är till exempel äldreboendet Ankaret på Skärgårdshemmet stängt. Detta trots att det är kö till äldreboende idag.
Ekonomiskt och politiskt lättsinne på gränsen till vansinne tyckte vi i Kommunistiska Partiet.
Frågan om Ankaret är extra intressant eftersom de värsta nedskärningsivrarna, Folkpartiet Liberalerna vill ha kvar just denna avdelning. Men de är inte främmande för att att skära ner med ytterligare 25 miljoner i den sociala verksamheten.
Vi för vår del säger att vi skall ta pengarna där de finns och fördelar dem rättvist.

Man måste som sagt motverka nyliberalismens orättfärdigheter, inte verkställa dem.

Att alltid utgå från vad folkmajoriteten tjänar på måste väl vara det mest demokratiska. Därmed är vi det mest demokratiska partiet i fullmäktige.
Hur mycket demokrati och inflytande blir det kvar när mer och mer av det offentliga säljs ut till privata intressen.
Nu håller Västra Götalands Regionen på att förskingra skattebetalarnas egendom genom att sälja sjukhusbyggnaden i Lysekil och vårdcentralen i Brastad till det privata fastighetsbolaget Kungsleden.
Det regionsfullmäktige som sålt medborgarnas fastigheter består av samma partier och ibland samma politiker som på lokalplanet säger sig stå maktlösa inför dessa beslut.
Detta rollspel är inget annat än ett politiskt bedrägeri.

Vi är övertygade att försäljningen kommer att ytterligare försämra sjukvården och den sociala servicen i kommunen, med höjda hyror, försämrad ekonomi och nedlagd och flyttad verksamhet
Vi misstänker att det passar de ansvariga politikerna ganska bra att kunna skylla på höga hyreskostnader och olämpliga lokaler för att sedan kunna driva nedrustningen vidare.
För ingen kan väl på allvar tro att denna affär gör att det blir billigare för skattebetalarna.
Enligt Kungsleden är affärsidén att ”genom köp och försäljning säkerställa en långsiktig hög och stabil avkastning”
Vår bestämda uppfattning är att medborgarnas egendom inte får förskingras därför måste kommunen använda sin förköpsrätt och köpa byggnaden. Vi säger alltså ja till ett köp av Lysekils sjukhus och Brastads vårdcentral trots att det är vansinne att behöva köpa av sig själv som skattebetalare. Men huvudsaken är att offentlig egendom inte förskingras.
Med det jag hittills pratat om framgår det väl klart att vi kommunister vill att folkviljan och människors behov skall stå i centrum.
Att vi vill ha demokrati i dess konkreta mening.
Ändå stämlas vi av liberaler, moderater och regeringsföreträdare för att vara ickedemokrater.

För att vi stöder demokratin på Kuba kallas vi diktaturkramare.
Och för att vi stöder tanken på en rättvis fördelningspolitik så anklagas vi för det som är snäppet värre, nämligen välfärdskramare.
I ett TV-program i höstas framställdes de som protesterar mot nedskärningshysterin som just välfärdskramare.
Folk som inte ens drog sig för att anklaga nedrustningspolitiker som bara gjorde sin demokratiska plikt.
Protesterna framställdes som ett hot mot demokratin. Att framföra sina åsikter är alltså ett hot mot demokratin i nyliberalismens Sverige.
Detta kom vid samma tid som åsiktsfriheten fick sig en ordentlig knäck i och med åsiktsdekreten mot vårt ungdomsförbund RKU som Lisa tog upp i sitt tal.
Där vill jag föresten passa på att uppmana er att lägga pengar i bössorna till vår insamling till RKU. Det är viktigt att vårt ungdomsförbund kan fortsätta sin verksamhet trots attackerna från åsiktspolisen i ungdomsstyrelsen.

Det är naturligtvis allvarligt att demokratin i Sverige sitter så här löst.
Men så är det ju också en mycket begränsad demokrati när den inte innefattar den ekonomiska demokratin.
För hur demokratiskt är det när Electrolux och SAAB tillåts att ställa folk utan försörjning för att tillfredsställa snikna profitintressen.
Hur demokratiskt är det när arbetslösheten tillåts öka trots att det finns omåttliga behov att tillfredsställa. I en demokrati borde man inte tillåta att SAAB:s framtid avgörs i ett direktionsrum i Detroit.
Men det är ingen naturlag att det måste se ut så här.
Det är hög tid att vidga perspektivet. Att skapa riktig demokrati, där medborgarna får makten över både ekonomi och produktion.
Det finns andra sätt att organisera samhället än det nuvarande.
Ett är att staten planmässigt säkrar produktion och efterfrågan i en statlig industrisektor.
Det behövs för samhällets skull. För jobbens skull. För trygghetens skull.
Vi behöver Socialism.
Därför gäller det i stort som smått att se det ideologiska bakom det som sker.

Jag har nu pratat länge, men allt kan i stort sett sammanfattas i att vi måste fortsätta att kämpa för en rättvis värld tillsammans.
För oavsett om man ser på den orättvisa världsordningen med krig, svält och ockupationer.
Eller på försäljningen av ett allmänt ägt sjukhus till privata intressen så är det samma politik som ligger bakom.
Det finns bakomliggande krafter som driver politiken åt höger och som gör allt för att befästa sin makt.
Men det finns också gemensamma intressen bland oss som kämpar.
Vi som gör motstånd mot den destruktiva politik som ödelägger välfärden.
Vi måste också solidarisera oss med de som kämpar i andra länder.
Tillsammans kan vi bli den kraft som gör en positiv förändring möjlig.
Så kom med i kampen du också.

Tillbaka till startsidan