LYSEKIL i kapitalets strypgrepp

Lysekil är en kommun ca 12 mil norr om Göteborg på västkusten. De senaste åren har kommunen som så många andra fått känna på arbetslöshet och avfolkning. Sedan 1994 har kommunens befolkning minskat med 730 personer från 15550 till 14820. Allt tyder på att kurvan fortsätter nedåt, det är en avfolkningsbygd. Kommuninnevånarna i åldern
20-40 år är 6 procent färre än landet i helhet medan de som är äldre än 60 är 4 procent fler än landets genomsnitt. Ungdomen jagas alltså bort och befolkningen blir äldre. När ett av kommunens största företag nyligen lade ett stort varsel drog den hårt drabbade kommunen efter andan.

Beskedet om att G&M i Lysekil, fd PLM, skulle varsla 60 personer slog ner som en bomb i bygden.
Siffran kan låta låg jämfört med vissa världsomspännande företags massiva avskedanden men för en liten bygd som Lysekil är det katastrof.
Efter MBL-förhandlingar sjönk antalet uppsägningar till 34. Även detta är en hög siffra. Inte minst med tanke på att det är långt ifrån det enda dråpslag som Lysekils arbetarbefolkning drabbats av.
Större delen av bygdens industriföretag har antingen lagts ner eller sagt upp betydande delar av sin personal.
Sedan 80-talet har över tusen industrijobb försvunnit från Lysekil. Några exempel är att  Skandiaverken, som var en del av Uddevallavarvet, stympades under varvsslakten och över 200 jobb försvann. Pilkington (Sunex) som gjorde bilglas lade ned och över 100 jobb försvann.
Konfektionsindustri Pingvin i Brastad lade ned och 150 jobb försvann. ABBA lade ner sin lönsamma fabrik i Lysekil och koncentrerade all produktion till Kungshamn och gjorde 200 arbetslösa.
Förutom 200 jobb på ABBA har konservindustrin tappat mycket. På G&M har över 200 jobb försvunnit.
- Vi som får behålla jobben här på G&M kommer såklart att få jobba mycket mer när så många sägs upp. Företaget går med förlust så visst måste något göras men det är synd att det alltid ska drabba arbetarna värst, säger Anders Bergman, ordförande för Metallklubben på G&M.

Ville göra undantag
När varslen lades ville företaget göra undantag från turordningsreglerna i 11 fall. De ville alltså handplocka 11 personer som skulle få stanna trots att andra jobbat längre tid än dem vid företaget.
- Vi fick ner den siffran till 3 personer. Vi har lyckats otroligt bra med att få företaget att följa turordningen men nej, vi i fackklubben är inte stolta eftersom att ändå 24 metallare måste sluta. Man kan inte vara stolt när man blir av med sina arbetskamrater. Men vi som förhandlat kan ärligt se folk i ögonen och veta att vi gjort vad vi kunnat, säger Anders Bergman.
Han är sammanbiten bakom sitt skrivbord, där han bollar med en linjal för att hålla händerna sysselsatta. Blicken går ut genom fönstret ner mot verkstadsgolvet där arbetskamraterna är i full gång med att tillverka konservburkar och lock.
Anders Bergman har arbetat vid företaget i 18 år, sedan 1983, som reparatör. Under denna tid har mycket hänt.
- Grunden till att företaget går dåligt idag och att folk blir av med jobben ligger i den förre ägaren, Industrivärldens, utsugning av företaget. De sålde maskiner, byggnader och allt till ett eget bolag och leasade sedan dem av sig själva. Den kostnaden lider vi av än. Det fanns dessutom inte någon fast
leasingavgift, utan den berodde på hur mycket vinst företaget gjorde. All vinst gick till leasingavgifter, säger han och skakar förbluffat på huvudet.

Nuvarande ägaren har försökt
Han tycker att den nuvarande ägaren skött sig bra och betonar flera gånger att samarbetet med den nya vd:n fungerar bra. Han är enligt Anders Bergman lyhörd för fackklubbens önskemål och krav.
- De nya ägarna har gjort investeringar och försöker få företaget att fungera. VD:n har heller ingen skuld till att folk blir av med jobben, om det inte vore för honom så skulle det antagligen varit mycket värre. Han har mildrat de åtstramningar som ägarna vill ha, säger Bergman bestämt.
Rent allmänt tycker han att arbetslagstiftningen är för svag. Det är för lätt att göra sig av med personal.
- Det borde finnas starkare regleringar. Arbetsgivarna borde inte få göra som de vill, säger han.
- Vi är för flata, det borde förekomma mycket mer protester. Om det gjorde det så skulle vi arbetare inte bli trampade på tårna jämt och ständigt.
Innan vi lämnar fackexpeditionen frågar vi om en motion i arbetslöshetsfrågan som metallklubben skickat till metallkongressen. Varför skrev ni den och vad tror du kommer att hända?
- Det är viktigt för oss att agera för våra arbetslösa kamrater och jag hoppas att det kan skapa debatt kring den här frågan. Vi har ju agerat tidigare också när exempelvis Tomas Dahlen hotades av uppsägning från SKF. Senast skrev vi ett brev till LO där vi protesterade mot LO-topparnas fallskärmsavtal. säger Anders Bergman.
Han tycker att det är viktigt att skapa debatt och har bara positiva saker att säga om de KPML(r):are som jobbar på fabriken.
- De är alltid pålästa och är inte rädda för att ta för sig i debatterna. Det är ju därför vi har en KPML(r):are i repskapet, där behövs någon som vågar gå upp i talarstolen och säga ifrån, säger han.
Den vardagliga fackliga verksamheten tränger sig på och Anders Bergman måste skynda till ett fackmöte.
Vi skiljs åt utanför hans och metallklubbens kontor. I korridoren finns också Stig Berlin som nyligen blivit uppsagd från G&M efter 14 års anställning. Han är på väg till arbetsförmedlingen.

Inskrivning på förmedlingen
Arbetsförmedlingens kontor ligger diskret till. Vi går uppför några trappor med havet i ryggen och går in på det nästan folktomma kontoret.
Stig Berlin får sätta sig vid en dataterminal, en sk kundarbetsplats, och själv mata in sina personuppgifter, var han arbetat och var han kan tänka sig att arbeta, yrkesmässigt och geografiskt.
Han tillfrågas om han har körkort och om han har tillgång till bil i sitt jobb.
- Vad skulle det spela för roll, jag är ju ute efter ett nytt jobb, frågar sig Stig Berlin men fyller ändå i uppgifterna efter bästa förmåga.
Arbetsförmedlaren Ann-Christin Johansson vägleder honom och erbjuder sig att hjälpa till med allt han kan undra över. När uppgifterna är inmatade kommer en skylt upp på datamonitorn som berättar att han nu är inskriven på arbetsförmedlingen men att han måste kontakta en arbetsförmedlare också. Ann-Christin Johansson tar vänligt emot vid sitt skrivbord
- Finns det något jobb till mig? Något verkstadsarbete? frågar Stig Berlin.
Arbetsförmedlaren plockar upp en lista med alla lediga jobb i Lysekils kommun på sin dataskärm och vrider den så att vi kan se. Listan visar 17 jobb. Om dessa 17 jobb ska alltså Lysekils över 538 arbetslösa konkurrera. Dessa 17 lediga jobb inkluderar dessutom 8 sommarjobb.
- Det finns för närvarande jobb lediga som pizzabagare, croupier, jordgubbsförsäljare, VD, socialsekreterare och ... se där det finns ett jobb som verkstadsarbetare, säger Ann-Christin Johansson.
Det visar sig att jobbet är tidsbegränsat till tre månader och att sista dagen på den anställningen skulle infalla tidigare än sista dagen innan Stig Berlin tvingas sluta på G&M.
- Det västa just nu är oron, säger Stig Berlin till arbetsförmedlaren. Man vet inte vad som kommer att hända. Om man någonsin får ett fast jobb igen. De få jobb som erbjuds är ju oftast tidsbegränsade, säger han.
- Ja, men det händer att folk får förlängning och att folk blir fast anställda, kontrar arbetsförmedlaren hurtigt.
Det faktum att reglerna för a-kassan skärptes den 5 februari ger Stig Berlin anledning att vara extra orolig. Efter 100 dagars arbetslöshet ökar kraven på att han ska söka jobb i en allt större sökradie och eventuellt flytta.
- Det stämmer. Efter 100 dagar får du söka jobb längre bort från Lysekil. Du måste acceptera 12 timmars bortavaro från jobbet inklusive pendling. Det kan också bli aktuellt att flytta även om vi har aldrig behövt tvinga någon till det hittills, säger Ann-Christin Johansson.

Måste jobba till lägre lön
Reglerna stipulerar också att Stig Berlin och andra arbetslösa måste ta jobb till sämre lön än den de tidigare haft. De kan till och med tvingas ta jobb som ger lägre lön än den magra ersättning de har från a-kassan.
- Tio procent lägre lön än du har a-kasseersättning måste du gå med på att ta, bekräftar arbetsförmedlaren.
När Stig Berlin påpekar det orimliga i att tvingas leva under sådana krav markerar arbetsförmedlaren:
- A-kassan är ingen försörjningsgaranti. Om du inte hittar ett nytt jobb inom 100 dagar så måste du vidga din sökradie och vara beredd att ta jobb till lägre lön. Vi kan däremot erbjuda flyttbidrag på 11000 kronor plus betalning av flytten samt ersättning för att ta sig till den nya orten första gången, berättar Ann-Christin Johansson.
- Hur fungerar det med semester när jag är arbetslös? Kan jag följa med resten av familjen, eller stänger ni av mig från a-kassan då? frågar Stig Berlin.
- Visst kan du ta semester men du får ingen ersättning de dagarna. Det är inte vi på arbetsförmedlingen som stänger av någon från a-kassan. Det är a-kassan själv som gör det, vi rapporterar bara till a-kassan sedan gör de en prövning och fattar ett beslut, säger Ann-Christin Johansson.
De nya a-kassereglerna innehåller nya straffregler för den som vägrar ta det arbete eller den utbildning eller aktivitet som arbetsförmedlingen rekommenderat. Första gången någon nekar förlorar hon eller han 25 procent av sin ersättning under 40 dagar. Andra gången 50 procent av ersättningen under lika lång tid. Tredje gången åker vederbörande helt brutalt ur a-kassan. När a-kassereglerna ändrades motiverades denna del med att arbetsförmedlarna tidigare, när reglerna stipulerade att den nekande skulle stängas av helt under upp till 60 dagar, varit för hänsynsfulla och inte alltid rapporterat eftersom det skulle vara ett förödande slag mot den arbetslöse och dennes familj.

Hög arbetslöshet i Brastad
Ann-Christin Johansson på arbetsförmedlingen i Lysekil förnekar att reglerna påverkar deras anmälningsbenägenhet.
Det som kommer ut av besöket på arbetsförmedlingen är att Stig Berlin har ett jobb att söka. Eftersom att så många andra söker samma jobb har han liten chans att få det. Företaget som annonserar efter arbetskraft ligger i Brastad.
- Där är ju arbetslösheten högre än här i Lysekil, säger Stig Berlin.
15 kilometer utanför Lysekil men innanför kommungränsen ligger Brastad. Det vore en grov överdrift att kalla byn för övergiven eller spökstad, men lite av den känslan slår mot den ovane besökaren. Vägen vi färdas in i samhället på kantas av flera igenbommade hus. Hela hyreshus står helt oanvända.
Vi är där för att träffa Harriet Alfredsson som är långtidsdeltidsarbetslös och arbetsskadad. Hon bor med sin familj i en trevlig villa i ett lummigt område.
- Jag har jobbat på lönebidrag i 21 år. Jag slet ut mig när jag satt i kassan i fyra år för över 20 år sedan och har sedan dess haft lönebidrag, berättar Harriet Alfredsson.
Hon är drivande och aktiv i "Enhetsgruppen för social rättvisa" i Lysekil. Gruppen bildades 1996.
Den utlösande anledningen var den hotande bortre parentesen i a-kassan, som i den variant den då förekom drogs tillbaka efter omfattande protester.
- Den gången drog de tillbaka förslaget. Nu är den bortre parentesen i a-kassan här. Aktivitetsgarantin och de nya a-kassereglerna innebär en bortre parentes, säger hon bestämt.
En annan sak som engagerade och engagerar henne är EU-frågan.
- Redan inför folkomröstningen såg man ju hur vinklad propagandan var. Sen hörde man ju hur mycket det skulle kosta att vara med i unionen. När man ser vad man själv har i plånboken så blir man ju förbannad! utbrister hon.

Har förlorat hoppet om SAP
Det politiska engagemanget har sett olika ut under hennes liv Hon var tidigare aktiv i socialdemokratiska kvinnoförbundet och hade fullmäktigeuppdrag för socialdemokraterna. Men partiets högerpolitik fick henne att helt tappa hoppet om socialdemokratin.
- Det är omöjligt att förändra socialdemokratin. Det går inte att påverka för det sitter en massa gråsossar som är helt inkokta i huvudet och sätter stopp för alla sådana förslag, säger hon.
Det politiska intresset och engagemanget har alltså funnits länge för Harriet Alfredsson. Hon visar upp två fulla pärmar med bland annat insändare hon och enhetsgruppen skrivit och debatter hon och de fört med kommunalrådet Stig Nilsson.
När vi frågar vad som motiverar henne att vara politiskt aktiv kommer svaret bestämt:
- Jag var på apoteket för några år sedan. Framför mig i kön stod en gammal farbror med en femhundralapp i handen. Det var självklart jättemycket pengar för honom. Men han fick beskedet att det inte räckte för att betala hans medicin. Han blev ledsen, det syntes. Personalen sa åt honom att han kunde få en avbetalning på medicinen men han svarade att kunde han inte betala för sig så fick det vara. När han gick därifrån, utan sin medicin, såg jag att han grät. Så får det inte gå till! säger hon.
De sociala frågorna upprör Harriet Alfredsson och många med henne. Enhetsgruppen för social rättvisa har över 50 medlemmar i Lysekil. Hon upprörs också över hur illa ungdomen behandlas.

Pressar folk att flytta
- Det är fel att ungdomar inte kan flytta hemifrån och få bli vuxna. Samtidigt så är det hemskt att de genom de hårdare reglerna i a-kassan kan tvingas flytta från sin hemstad och långt i väg för att få jobb. En 20-åring är kanske inte mogen att bryta upp helt och hållet, säger hon.
Aktivitetsgarantin och a-kassereglerna upprör och engagerar henne också, det märks med all tydlighet.
- Det är fel att fackföreningsrörelsen inte protesterar tydligare. Något så flat som svensk fackföreningsrörelse finns inte motsvarighet till. De springer för det mesta bara arbetsgivarnas ärenden, säger hon upprört.
Utvecklingen de senaste tio åren har gjort de rika rikare och de fattiga fattigare, slår Harriet Alfredsson fast.
- De som redan hade är vinnarna, de som hade det svårt är de stora förlorarna. Det är fel att samhället inte ser till människors behov. Visst finns det pengar att ge folk det de behöver men det saknas vilja, säger hon.
Plötsligt fryser hon till och stelnar mitt i en gest och får en plågad min över ansiktet. Det är armen som plågar henne. Arbetsskadan gör sig påmind hela tiden i nacken och i vänstra armen. Hon förklarar sig snabbt och fortsätter sedan:
- Folk måste vakna. Man kan inte tro att det fixar sig av sig själv utan snarare göra som fransoserna, visa sitt missnöje handgripligt. Vi får exempelvis inte vara rädda för att gå ut i strejk! säger hon med eftertryck.
Hon och övriga kommuninnevånare har sett industri efter industri läggas ner eller minska sin personal. Det var ett hårt slag när konfektionsindustrin plötsligt slog igen dörrarna och tackade för sig. Det fanns ingen förberedelse för den arbetslöshet som uppstod då.
- Det är alldeles för lätt att sparka folk. Företag sätts allt för lättvindigt i konkurs. Företagen tar inte sitt ansvar för de anställda. De vill bara sko sig själva. Folk är helt utlämnade till deras godtycke och det är fel, säger Harriet Alfredsson.

Blir spekulationsobjekt
Ett problem i vackra kuststäder som Lysekil och dess omnejd är att fastigheterna blir attraktiva sommarhus och därmed spekulationsobjekt för de välbärgade från andra delar av landet och utomlands. Priserna skjuter i höjden och de höga taxeringsvärdena leder till att vanligt folk, som bott där i många decennier, inte har råd att bo kvar.
Hon ser en risk att den nuvarande politiken i förlängningen kommer att leda till att landsbygden nästa helt avfolkas och det vänder hon sig bestämt emot.
- Varje del av landet måste få leva på sitt sätt. Det är en fråga om livskvalitet att ha valfrihet att kunna bostätta sig utanför storstäderna. För att inte tala om att man borde ha rätt att bo kvar där man är uppväxt och har sin familj, säger hon.
I Enhetsgruppen för social rättvisa jobbar de för att förändra samhället till det bättre bland annat genom att försöka få folk att organisera sig mot orättvisorna. Enhetsgruppen för också debatt med makthavarna på de lokala debatt- och insändarsidorna.
- Det är inte så konstigt att enhetsgruppen ofta hamnar på samma sida som KPML(r), som har mandat i Lysekils kommunfullmäktige, säger Harriet Alfredsson som har en positiv bild av KPML(r) och det partiet ägnar sig åt.
- KPML(r) tar tag i de frågor som är viktiga för majoriteten av folk. De väcker debatt och opponerar sig mot orättvisorna. De sätter orättvisorna i fokus kan man säga. KPML(r) hindrar de övriga kommunpolitikerna från att göra som de vill och bromsar upp försämringarna, säger Harriet Alfredsson.
Vad gäller att definiera sig politiskt så kallar hon sig själv "politisk vilde långt åt vänster".
Nej, jag är inte socialdemokrat, de faller bort direkt eftersom att de inte är ett vänsterparti, säger hon bestämt och med erfarenhetens rätt.
I KPML(r):s partilokal i centrala Lysekil är det full aktivitet. Några ungdomar lägger tillsammans med äldre kamrater sista handen vid den nytillverkade banderoll som ska användas vid protester mot EU och EMU. "Sverige ut ur EU" samt " Nej till EMU" lyser med stora bokstäver på banderollen.
Lokalavdelningens fullmäktigegrupp ska ha ett möte för att förbereda sig inför morgondagens kommunfullmäktigemöte.
Vi får en pratstund med Yngve Berlin som sitter i Lysekils kommunfullmäktige och KPML(r):s centralkommitte. Han bjuder på kaffe och ger oss sin och partiets syn på det som händer i Lysekil och varför.
- Det ligger mycket i det som vi ska diskutera i morgon. Moderaterna kräver nämligen strängare "budgetdisciplin". Kommunens budget går med underskott, det tolkar de som att utgifterna måste ner. Vi ser det i stället som att vi har ett ansvar i att inte vidarebefordra nedskärningarna på de svaga, på tredje person, säger Yngve Berlin.
Han förklarar att de tolkar underskotten i kommunens budget som att det krävs mer pengar till kommunen. Inte som att kommuninnevånarna ska tvingas lida av fler nedskärningar.
- Det är vi som verkligen tar ansvar för budgeten, genom att vi inte accepterar nedskärningarna. Om moderaterna vill dra ner den kommunala budgeten mer så får de säga rent ut att de tycker det är viktigare att ett fåtal får sko sig än att de många har en skälig standard, fastslår han.

Kapitalismen är otrygg
Vi frågar hur kommunisterna ser på att en massa jobb försvinner från kommunen samtidigt som bygden avfolkas och den offentliga servicen blir lidande.
Att en massa fler människor blir arbetslösa nu bevisar än en gång att ingen är trygg i det kapitalistiska systemet. Kapitalisterna etablerar fabriker för att göra profit, inte för att ge människor trygghet. Det är ett anarkistiskt system. Kapitalet hindrar arbetarna från att planera sina liv. Även om man som arbetare kan ha en bra materiell standard så är man otrygg i det att kapitalet kan göra som det vill.
- Det är fördjävligt det som händer på exempelvis G&M. Folk har lagt ner sina liv i att arbeta för ett sådant företag. Det är fördjävligt att företagsägarna har frihet att göra som de gör och bara kasta ut folk, säger Yngve Berlin.
Som en dagslösning för att råda bot på det faktum att över 500 människor är arbetslösa i Lysekil, trots att det finns behov av exempelvis vård och omsorg, skulle Yngve Berlin vilja se en utvidgning av den offentliga sektorn. Detta tillsammans med en mer långsiktig politisk inriktning, där det utbildades folk till yrken där de behövdes skulle förbättra mångas villkor.
- Man måste börja se människor som en resurs. I dag finns det stora brister i många samhälleliga funktioner samtidigt som människor som vill göra nytta mår dåligt över att gå arbetslösa. Kapitalet har trumf på hand. De kan flytta som de vill. Lysekils arbetarklass är i samma situation som den svenska arbetarklassen i helhet, den befinner sig på defensiven och kapitalet på offensiven, säger Yngve Berlin.

Får inte jobb där de bor
- Hela kapitalismens motsägelse blottas i det som händer här. Människor får inte jobb där de bor och där det finns bostäder. De tvingas flytta till bostadslöshet och otrygghet.
Han berättar att det i Lysekil finns många lediga bostäder. Det planeras till och med rivning av fullt bostadsdugliga bostäder. Hela kommunfullmäktige förutom KPML(r) är för detta.
- Syftet med att riva 51 lägenheter, hus som bara är 25 år gamla, är att få ner utbudet och därmed få upp priserna. Det ställer vi i KPML(r) inte upp på. Om inte lägenheterna går att hyra ut så betyder det att hyrorna behöver anpassas så att de som behöver lägenheterna, exempelvis ungdomarna som idag tvingas bo kvar hemma allt för länge, har råd att hyra dem, säger Yngve Berlin.
Han ser klara kopplingar mellan Sveriges medlemskap i EU och de försämringar arbetarklassen i dag har att brottas med.
- Lysekils problem är i högsta grad ett resultat av EU-medlemskapet. EU innebär bland annat att företag får stöd för att vara rörliga. EU är pådrivande för att avfolka landsbygden och ett hot mot all regionalpolitik, säger Yngve Berlin.
Han slår fast att medlemskap i EU är oförenligt med parollen "Hela Sverige ska leva".
- Se bara vad EU kostat Lysekil. Vi har betalt ungefär 200 miljoner men bara fått tillbaka 50-60 miljoner. Det är ju absurt att vi skall skicka miljoner till Bryssel för att sedan stå med mössan i handen och tacka för att en fjärdedel kommer tillbaks i villkorade EU-projekt, säger Yngve Berlin.

A-kasseregler slår hårt
En fråga KPML(r) drivit såväl nationellt som lokalt i Lysekil är de ohemula reglerna i a-kassan. I Lysekil skrev KPML(r) en interpellation som protesterade mot regelförändringarna i december 1999.
- De nya a-kassereglerna är ett hårt slag mot Lysekil. Folk tvingas med de nya reglerna ta jobb där jobb finns, helt på kapitalets villkor. Man har i reglerna sorterat bort alla sociala hänsyn, säger han.
Han är helt övertygad om att de skärpta kraven kommer att driva folk från Lysekil. Det i sin tur kommer att försämra kommunens möjligheter att ge en fullgod service till de som bor kvar.
- Det finns inte mycket att pendla till för de som blir arbetslösa här i Lysekil, det handlar om att flytta. De nya a-kassereglerna skärper kraven på de arbetslösa och kommer att tvinga dem att flytta om de inte hittar jobb efter drygt 100 dagar. Det blir en ond cirkel där avfolkningen spär på kommunens problem, säger Yngve Berlin
KPML(r) har idag två mandat i Lysekils kommunfullmäktige. Partiet har varit representerat i kommunfullmäktige i drygt 20 år. Anledningen är enligt Yngve Berlin enkel:
- Vi för arbetarklassens och kommunens folkflertals talan. Vi representerar ett behov hos arbetarklassen att slå tillbaka högerns attacker. Vi får ofta höra att "det är bra att ni finns". Vi håller hoppet och framtidstron hos arbetarna levande och försvarar de mångas klassintressen, säger Yngve Berlin.

Kunde blivit kafferep
Han tror att kommunfullmäktigemötena lätt hade kunnat bli torftiga kafferep om inte KPML(r) hade sett till att det blev ideologiska diskussioner av de frågor fullmäktige behandlar.
- Vi försvarar klassintresset i stort och smått, folk vill ha oss kvar i fullmäktige för att de då vet att kommunpolitikerna inte kan göra som de vill utan att någon protesterar, säger han.
Vi lämnar Lysekil med en känsla av att trots att saker ser mörka ut, så finns det hopp. Det finns andra vägar att gå än den destruktivt anarkistiska som kapitalismen pekar ut. Lysekil är en småstad i glesbygd bland många andra. Den hotas av politiska åtstramningar och kapitalets hänsynslöshet men det finns ett hopp i människors vilja att skapa något bättre.

*Roger Karlsson

© Proletären 2001

Tillbaka till Lysekilsreportaget