1:a majtal 2001.
Kamrater.
Röd frontdeltagare och 1:a majfirare.
Idag ,första maj demonstreras det runt om i hela världen för fred frihet och rättvisa.
För oss kommunister är dessa tre honnörsord helt förknippade med kampen mot kapitalism och imperialism.
För hur skall man kunna uppnå fred för jordens folk, utan att kapitalismen avskaffas.
Utan att den enes rätt att utsuga och förtycka andra upphör?
Hur skall man kunna uppnå frihet för alla förtryckta och förtrampade om man accepterar att de rika ländernas överklass för sina snikna intressen, dikterar vilkoren på hemmaplan och för resten av världen?
Och vad blir det för slags rättvisa när den härskande klassen har kortsiktiga perversa vinstintressen för fåtalet, som ledstjärna?
När de som har den ekonomiska och verkliga makten är beredda att trampa lik för att öka sina redan enorma rikedomar.
Nej. - Fred, frihet och rättvisa är inget självskrivet för massan av människor i denna värld.
Detta trots att det talas mer än någonsin om långsiktigt hållbarhet, avspänning och fred.
Men det finns bara ett fredsprojekt värt namnet, och det är kampen för socialism.
Kamrater.
Detta är vi säkert överens om, jag tror till och med att de flesta här på torget är övertygade om det.
Lika övertygad är jag om att det är en dröm hos miljontals människor bara i detta land att få uppleva en bättre och rättvisare värld. Och i den drömmen skissar man säkert på ett samhällssystem som i det mesta stämmer överens med vad Karl Marx redan för 153 år sedan skrev in i det Kommunistiska Manifestet. Utifrån den tidens förutsättningar.
Sedan får Björn Rosengren och de andra mobila trendnissarna snacka hur mycket de vill om tredje generationens mobiltelefoner som samhällets och mänsklighetens räddare.
Så till alla som bara drömmer om ett bättre samhälle säger vi, fortsätt gärna drömma, men vakna.
Vi får ingen förändring
till det bättre om vi inte slåss här och nu, mot orättvisorna.
Just här och nu i Sverige och Lysekil står landets ordförandeskap i EU i fokus för den politiska aktiviteten.
Både anhängarna till EU och vi som dömer ut det som nyliberalernas projekt att skärpa kapitalets diktatur över folket, är på offensiven.
EU är inte främst en fråga om onödiga utgifter med surt förvärvade och inbetalda skattemedel. Den har ännu värre sidor att visa upp.
Men det är inte utan att man drar efter andan när det svenska ordförandeskapet får lov att kosta nära en miljard kronor.
1000 miljoner kronor på ett halvår, för att EU:s dignitärer skall få glassa omkring i landet, skyddade av tusentals poliser och uppvaktade av bugande journalister som förmedlar en glättad bild av spektaklet via media över kravallstaketen till folket.
Men att åka snöskoter och klappa renar i ett av EU:s ytterområde som håller på att utarmas av det faktum att Sverige gått med i EU, är inget som imponerar på svenska folket.
Det verkar t.o.m. som om den pompöse Person fattat att man gjorde en missbedömning när man trodde att EU:s eriksgata genom Sverige skulle vända opinionen till JA- sidans fördel.
Fler än någonsin är enligt opinionsmätningarna emot Sveriges medlemskap i EU.
Och motståndet mot EMU är ännu större.
Det är nästan omöjligt att hitta någon som är för, om man letar bland vanliga dödliga medborgare.
Och många vill inte erkänna att man en gång röstade ja.
- Att man gick på den hotfulla finalen där Ingvar Karlsson Lillemor Arvidsson och andra -betrodda- skulle förmå de tvekande att sätta huvudet i snaran.
Just här på torget hade jag en diskussion dagen före EU-valet med en väldigt sympatisk Lysekilsbo, som dock skulle rösta JA!
Jag argumenterade så gott jag kunde för att få honom att ta sitt förnuft till fånga, han lyssnade vänligt och tyckte fram för allt argumenten om hotet mot offentlig sektor och den generella välfärden tåldes att tänka på.
MEN till slut sa han. Jag kommer ändå att rösta ja, för jag kan absolut inte tänka mej att Ingvar Karlsson skulle kunna dra in oss i något som skulle bli sämre för folk. Det skulle han aldrig göra.
Han är idag säkert en av alla dem som önskat att det funnits en ångervecka eller femtiotvå i den här affären.
Faktum är att det idag är svårt att få en debatt med JA sidan.
Lokalt är det hart när omöjligt.
Om dom någon gång vågar sig på debatt är det är det ständigt återkommande "utanförskapet", som man för till torgs, som man inte själva ens begriper vad det skulle bestå i.
Vadå utanförskap?
Skulle vi straffas av resten av EU länderna om vi inte blivit medlemmar?
Vilken normal människa skulle vilja vara med i en sådan förening?
Men det ligger något i det, Kapitalets diktatur, i europeisk unionsform. Eller man skulle kanske med tanke på militarisering uttrycka det som kapitalets diktatur i Uniform.
Utanför EU är nu inte samma som utanför Europa, men inom EU kan det lätt bli utanför resten av världen.
Man vill bygga en fästning av Europa där schengensamarbetet skall stoppa alla sk. oönskade personer. Det kommer att drabba inte minst politiska flyktingar och människor som flyr undan förtryck.
Snacka om utanförskap, detta borde diskvalificera EU och Schengen -anhängarna från att ta ordet utanförskap i sin mun.
Men jag skall inte vara orättvis mot Ja sidan.
Man har ytterligare ett stående argument mot oss EU motståndare.
Den senaste gången jag hörde det var när vi, - några Kf-politiker i från "Samling mot EU" i Lysekil - skulle intervjuas av någon som skulle likna en journalist på tidningen Bohusläningens lokalredaktion.
Det var inte så mycket en intervju, snarare en debatt mellan en som hade journalistlön och tre folkvalda som var övertygade EU-motståndare.
Han som hade journalistlön frågade oss om vi inte hade den minsta respekt för resultatet i EU-omröstningen.
Ja, den minsta respekt kanske, nej inte ens det.
För det första var omröstningen bara rådgivande och man behöver inte ha någon livlig fantasi för att tro att om den knappa ja- övervikten istället varit en knapp eller stor nej- övervikt då hade antingen resultatet totalt negligerats eller så hade vi haft en ny omröstning med tillhörande propaganda och skrämseloffensiv, så fort tillfälle bjöds.
Men oavsett detta!
Varför skulle vi hysa respekt för ett valresultat som tillkommit med lögner och bedrägeri.
Där SAF och industriförbundet och andra arbetsköparorganisationer satsat långt över 1000 miljoner kronor på propagandan för ett ja.
JA- sidans politiker visste på förhand att man inte skulle leva upp till sina löften.
Ni som ser på konsumentprogrammet PLUS kan lätt föreställa er Sverker Olofsson med en container istället för en soptunna där han skulle kastat alla fuskprodukter eller falska varudeklarationer om man gjort en PLUS program om ja-sidans propagandan inför folkomröstningen.
Hur var det JA -sidan beskrev EU?
Och hur blev det i verkligheten?
EU är ett fredsprojekt, sade det - och EU:s stormaktspolitik utlöste det första kriget i Europa sedan 1945, det i Jugoslavien.
EU utgör inget hot mot neutralitetspolitiken, sade det - och Sverige rustar nu sin del av den kommande EU-armén, att sättas in varhelst i världen EU:s intressen hotas.
EU utgör inget hot mot offentlighetsprincipen, den är inte förhandlingsbar, sades det - och allt vad svensk offentlighetsprincip är kompromissades bort i ett patetiskt försök att spela pådrivande.
EU räddar jobben, påstods det - och Sverige har mitt uppe i en högkonjunktur tre gånger så hög arbetslöshet som när anpassningen påbörjades.
EU utgör inget hot mot den generella välfärden, påstods det - och Sverige slår världs -rekord i social nedrustning.
EU öppnar inte gränserna för narkotikan, påstods det - och narkotika och sprit väller in över gränserna, knarkliberalerna gör sig allt bredare och den restriktiva svenska alkoholpolitiken är under omprövning.
Inte en siffra rätt, skulle man kunna säga!
Valresultatet var frukten av ett politiskt bedrägeri, det har allt fler insett och det är naturligtvis detta faktum som gör att motståndet ökar.
Det svenska ordförandeskapet var som sagt tänkt att utnyttjas som ett tillfälle att vända den motsträviga EU-opinionen.
Det var tänkt att det skulle bidra till att göra alla envetna Nej-sägare till lite mer EU-positiva.
Man skulle försöka få oss att begripa att vi i alla fall inte kan lämna EU.
Gärna EU-kritiker, men inte EU-motståndare.
För makten - och inte minst för monopolkapitalet- är det viktigt att denna målsättning uppfylls.
Monopolkapitalet har de senaste tio åren fått sin vilja igenom i så gott som allt.
Direktörerna har skrivit långa önskelistor och politikerna har uppfyllt dem till punkt och pricka.
Men i ett viktigt avseende har kapitalisterna misslyckats, de har inte klarat av att driva in Sverige i valutaunionen EMU, i det nyliberala stålbad som är tänkt som det sista steget i den generella välfärdens avskaffande.
Det är det kompakta EU - motståndet som utgjort hindret, även om det inte varit så aktivt efter omröstningen så har det varit tydligt och klart.
Nu var det tänkt att vi skulle förmås att acceptera medlemskapet och sedan skulle EMU bara var en formsak.
Men det har kommit på skam, och just nu är EU -motståndet på offensiv.
VI får hoppas att man väckt den björn som sov.
EU-toppmötet den 15 juni i Göteborg blir en viktig samling för att visa att EU-motståndet är kompakt och levande i ordförandelandet Sverige.
Det har väl inte undgått någon här på torget att den breda "EU-allians" som bildats i Lysekil jobbar för att så många EU-motståndare som möjligt tar sig från Lysekil till Göteborg den 15 juni.
En kraftfull protest i Göteborg vid toppmötet har stor betydelse för den fortsatta kampen mot EU .
Det är Sverige ut ur EU som gäller!!!
EU-politiken går som en röd tråd genom det politiska livet i Sverige.
Sören Wibe, socialdemokrat och andre vice ordförande i Folkrörelsen Nej till EU, har räknat ut att för Lysekils kommuns del har vi betalt ner över två hundra miljoner till EU de senaste fyra åren.
Det vill säga 50 miljoner om året och fått tillbaka en fjärdedel av detta.
Vi betalar in miljontals kronor till Bryssel, sedan förväntas vi stå med mössan i hand och tacka för att dessa numer villkorade pengar kommer oss till del.
Fullständigt vansinne, vi kunde använt pengarna bättre.
Inte nog med detta. I Lysekil kommunfullmäktige har det hänt flera gånger att fram för allt borgliga ledarmöten jublat över at vi får pengar från EU!
Är det sådana människor man kallar för politiska jubelidioter, jag bara undrar.
Samtidigt som vi i Lysekil kommunfullmäktige debatterar bokslut och årsredovisning för den kommunala verksamheten och konstaterar att det fattas pengar i var och varannan verksamhet, så ruvar regeringen på nära 80 miljarder kr i överskott i statskassan.
Dessa pengar skulle naturligtvis kunna lösa många knutar i den hårt ansträngda offentliga sektorn, och lindrat i plågade vårdköer och besparat oss från utarbetad personal.
Och hur lät förra valets ständigt upprepade slogan?
Vi måste värna Vård, omsorg och skola!
Då så! Äntligen! Från slogan till handling!
Men så blir det inte!
Visst finns det pengar, visst finns det behov, men regeringen inklusive de två lydpartierna i riksdagen, Vänster- och miljöpartiet har helt anpassat sig till EU:s direktiv vad gäller statsbudgeten.
Det är sant att EU kräver av sina medlemsländer att man skall minska sin offentlig sektor, och att man måste ha ett utgiftstak i budgeten
Det är bl.a därför vi säger att EU är det samma som lagstadgad moderatpolitik.
Men det är inte det samma som att man som politiskt parti behöver rätta sig efter detta.
Gör man gemensam sak med regeringen och accepterar en budget som ligger under ett EU-stipulerat tak, begår man naturligtvis en politisk handling.
Det handlar om rena quislingfasonerna.
EU anpassningen går igen i alla instanser.
I Lysekils kommunfullmäktige är det fram för allt moderaterna som håller underkastelsens moral levande och strider högt och ljudligt mot allt som inte kryper.
Vi kommunister i fullmäktige blir ständigt anklagade av Moderaterna för ekonomiskt lättsinne.
Detta lättsinne skulle enligt M bestå i att vi vägrar godkänna, att nämndernas underskott från ett verksamhetsår är liktydigt med slarv och brist på ekonomiskt ansvar och att underskottet därför automatiskt skall flyttas med till nästa verksamhetsår.
Det är naturligtvis sant att vi vägrar godkänna sådana förslag!
Vi hävdar istället att nämnderna bör få ökade resurser för att klara behoven.
Vi tolkar de ständiga underskotten och kraven på tilläggsanslag som brist på resurser i förhållande till behoven,
Vi ser det som en bekräftelse på vad KPMLr hävdade redan när budgeten beslutades.
Det vill säga; att majoritetens budgetförslag inte på långt när skulle kunna täcka de verkliga behoven inom vård, omsorg och skola.
Den ideologiska och logiska, slutsatsen, drar vi.
Men moderaterna tar istället chansen att läxa upp nämnderna för att ha dålig "budget- disciplin".
Man tar tillfället i akt att profilera sin ideologi och den nyliberala ekonomiska politiken och man stödjer sig på Regeringens krav på budgetbalans i kommunerna.
S och M är inte något särskilt omaka par. Precis som när Ingvar Karlsson och Carl Bildt tillsammans, hand i hand, hävdade att vi måste gå in i EU, hävdar lokala Moderater nu att högsta moral i budgetsamanhang är att till vilket socialt pris som helst följa s-regringens krav på kommunal budgetbalans.
Det faktum att viktiga samhälleliga behov inte kan tillgodoses trots att det finns pengar i överflöd i detta land är oacceptabelt för de flesta människor, men bevisligen inte för de politiskt styrande.
KPMLr är givetvis bekymrade över att det är ebb i kommunens kassa samtidigt som behoven är skriande.
Men att låtsas att vi fixat en balans i den kommunala budgeten för att få beröm av Persson, Ringholm och EU:s ekonomiska domare
När vi i själva verket blundar för klassorättvisorna och vidarebefordrat högerpolitikens konsekvenser till "tredje man".
Det håller vi oss för goda för.
En arbetarpolitik, även om den hävdas i kommunfullmäktiges trånga ramar måste utgå från verkligheten för dem vi företräder.
Anhopningen av gigantiska privata rikedomar hos ett fåtal, kort sagt ökade klassorättvisor och överskott i statskassan i kontrast till knapphet och fattigdom hos allt fler är den verklighet vi stödjer oss på när vi går emot besparingspolitiken gentemot offentlig sektor.
Vi väljer att föra upp de ekonomiska realiteterna i klassamhället Sverige till ytan och offentligt debatt, och vi vet att inget annat parti gör det.
Vi kommer således att fortsätta att vara orealistiska och oansvariga i högerns ögon.
Det är så vi tar vårt politiska ansvar!
På senaste fullmäktigemötet dristade sig det socialdemokratiska kommunalrådet att berömma Ringholms senaste budget.
Han väntade sig mycket av den påstod han.
Är hans hoppfullhet motiverad?
Den Socialdemokratiska regeringens senaste budget kan liknas vid taktiken med dråpslag som varvas med plåster på såren.
Vård skola och omsorg har dränerats på upp mot 100 miljarder kronor under -90 talet, nu i år inför kommande val puttar man tillbaka någon enstaka miljard, några ynka procent för restaurering.
Detta kallar man reformpolitik.
A-kassan behandlas på samma sätt, man höjer taket för ersättningen en kort tid. Men sänkningen från 90 till 80 % som borgarregeringen införde ligger fast.
Det bortre parentesen är införd helt enligt EU -kommissionens krav att arbetslöshetsförsäkringar i EU -länderna skall, vara "ett incitament för arbete".
Utstämplingshotet är ett faktum för den arbetslöse samma dag han stämplar in.
Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitik med udden i de nya A-kassereglerna bekämpar de arbetslösa som individer istället för arbetslösheten som företeelse.
När det gäller den Ringholmska budgeten och de sk reformerna i bostadspolitiken, så har man helt gått från, en bostadspolitik för att garantera rätten till en bra och billig bostad åt alla.
Där statens tidigare satsade 20 miljarder har man idag en inkomst på 40 miljarder.
Det skiljer 60 miljarder mellan då och nu.
När man i budgeten anslår 100 miljoner till byggandet utgör det bara 1,6 procent av vad man plockat bort.
Det är inte mycket till återställare, än mindre att beteckna som reformpolitik.
Men det kanske går hem hos den socialdemokratiska valboskapen, vem vet.
Men det är givet, om någon jäkel trycker ens huvud under vattenytan och håller en där några minuter, så är det klart att man uppskattar när man släpps upp en stund för att få lite luft.
Men det är ju inte så man vill
ha det resten av livet.
Kamrater.
Som jag sa inledningsvis så finns det trots alla högtidliga tal om avspänning och fred, bara ett fredsprojekt värt namnet idag och det är kampen för socialismen.
Med nödvändighet handlar kampen för socialismen, mycket om kamp på hemmaplan.
Detta är fullt logiskt och nödvändigt även om alla här vet att förtrycket i stora delar av övriga världen är så exempellöst brutal och människoförnedrande att vi från Sveriges horisont och vardag inte riktigt kan föreställa oss det.
Men kampen mot nyliberalismens projekt EU, står inte i motsättning till den internationella solidaritet som måste utvecklas om socialismen skall vinna terräng.
Tvärtom, den är en nödvändighet om vi skall kunna agera kraftfullt till stöd för kämpande och förtryckta folk.
Ju mer Sverige EU-fierats, ju längre bort från den progressiva roll - som solidaritetsrörelser tidigare kunnat tvingat - svenska regeringar att spela i den internationella politiken, har man hamnat.
Svensk utrikespolitik är idag bara ett onyanserat eko av EU:s formulerade stormaktsambitioner.
Var finns den frustration och de stora orden som togs till över sanna och påstådda oförätter på Balkan.
Var finns Anna Lindh s, motsvarande vrede över det folkmord Israelerna begår på palestinska medborgare?
Varför kräver inte Sverige att FN och EU agerar mot krigsförbrytaren och mördaren Ariel Sharon?
Varför kräver inte svenska ministrar att den sionistiske mördaren ställs inför rätta och åtalas för folkmord.
Ingen behöver tveka. Vi ser det i direktsändning i TV.
Israeliska prickskyttar skjuter palestinska tonåringar och barn.
Man ockuperar åter de futtiga markremsor som fått sk palestinskt självstyre.
Man kör in med stridsvagnar och bulldosers, river hus, förstör olivlundar och vattenförsörjning.
Man raketbeskjuter affärer bostäder och polisstationer.
Israels förtyck och förnedring av det palestinska folket kan jämföras med hur de svarta behandlades i Sydafrika.
Hur vänsteraktivister behandlades av Pinochets bödlar.
Hur nazityskland behandlade politiska motståndare och vad man kallade undermåliga raser.
Peres och det så kallade arbetarpartiet deltar och är medansvariga för den Israeliska ockupationsmaktens förnedring, av de sedan 1948 ockuperade Palestina.
Det är en skam för Göran Persson att hans broderparti samregerar med denne massmördare.
Men han tycks inte bry sig. Han har viktigare saker att tänka på.
Att vara statsman och ordförande för
EU, om så bara för ett halvår.
Som värd för den politiska eliten i Europa kommer Persson också att välkomna ledaren för den stat, som varhelst i världen deras intressen hotas, utövar den brutalaste statsterrorism.
Till mötet i Göteborg kommer USA:s president Georg W Busch.
Det är ett föga hedervärt besök som Sverige begåvats med.
Det finns inte plats på jorden där reaktionära övergrepp begås som inte USA-imperialismen har ett finger med i spelet.
I sin självpåtagna roll som världspolis står USA alltid på förtryckarnas sida.
Överallt vakar USA med våld och hot om våld över en orättvis och oacceptabel världsordning.
Nog sätter Sveriges ordförandeskap i EU, Sverige och Göteborg på den politiska världskartan.
Det ger oss anledning att mobilisera alla progressiva krafter för att visa att det finns hopp för framtiden trots det mörker nyliberalismen försöker etablera.
Låt de inte bara bli mörkerkrafterna som får spelrum när denna helg i juni 2001 skall skrivas in i historieböckerna.
Kamrater.
Sluta aldrig att slåss för fred, frihet och rättvisa!
Leve socialismen.