De nedskärningar som gjorts och fortsatt görs i kommunerna är grundade på lögnen att samhället skulle sakna resurser.
Nästa hela kommunfullmäktige i Lysekil är befolkad av människor som svalt denna lögn och som gjort nedskärningar till sin politiska gärning.
Inte undra på att folk lämnar sina förtroendeuppdrag i ekonomiskt pressade nämnder och styrelser, tar "ime out" eller helt lägger av med politiken.
Å ena sidan ser vi grupper av människor som blir snuskigt rika, å andra sidan ser vi hur den allmänna sociala välfärden skärs ned.
I det budgetförslag som skall klubbas på torsdagens möte får visserligen vissa "tunga" nämnder en uppjustering gentemot tidigare ekonomiska ramar.
Men då skall man veta att de tidigare ramarna varit dramatiskt nedprutade och redan inneburit nedskärningar och försämringar.
Inte minst Socialnämndens budgetbeskrivning vittnar om detta.
Vårdavdelningar har försvunnit och avgifter har införts och höjts, pengar till åtgärder för ungdomar i kris saknas, etc.
Det som hänt i slutskedet av 2005 års budgetsnickrandet är att staten skjutit till ytterligare några miljarder till kommuner och landsting.
Det var inte en dag för tidigt.
Och detta är ju vad KPML(r) krävt i åratal när budgeten debatterats.
Eftersom underskotten i kommunernas ekonomi beror på att staten lagt över verksamhet och ansvar utan att bidra till finansieringen fullt ut, så anser vi det vara fullt rimligt att kräva mer resurser.
Därför har vi haft följande krav i fullmäktige:
- Att de faktiska behoven av bibehållen kommunal service och personal- förstärkningar ger nämnderna rätt att kräva tilläggsanslag för att täcka dessa behov.
- Samt att kommunen för dessa samhällsviktiga
och sysselsättningsskapande insatser av regering och riksdag begär
ökade anslag. I första hand ökad del av de befintliga resurserna
för arbetsmarknadsåtgärder.
Vi kommer naturligtvis att hävda samma
sak i årets budgetdebatt, eftersom statens senkomna tillskott till
kommunerna bara blir plåster på såren.
Hade Sveriges kommuner inklusive Lysekil gått ännu hårdare åt verksamheten och skurit ned för att leva upp till balanskravet (på bekostnad av folks väl och ve) som många högljutt hävdat i budgetdebatten då hade inte ens dessa pengar som regeringen nu tvingades skjuta till kommit oss till del.
Så KPML(r):s enträgna krav har i allra högsta grad visat sig vara relevanta.
Men kommunens behov av resurser till nödvändiga insatser, för att inte säga akuta behov är betydligt större än vad som täcks av senaste tillskottet.
Nedskärningar inom ungdoms och fritidssektorn kommer att bli kostsam på lång sikt, det visar all erfarenhet.
En nyligen gjord utredning om personaltätheten i förskolan visar att antalet barn med särskilda behov ökar när man minskar på personalen.
Det blir inte ens ett nollsummespel ekonomiskt, men definitivt ett minus vad gäller barn och personals hälsa.
Mot egna utredningar och bättre vetande finns ändå planer i Lysekil att öka barnantalet i grupperna.
Budgetförslaget präglas av kortsiktigt ekonomiskt tänkande som kommer att drabba kommande generation.
Att inte kunna göra människor delaktiga i samhället är det sämsta arv vi kan ge våra ungdomar.
Att hävda att vi inte "har råd" att ge människor samhällsviktiga arbetsuppgifter är att ställa all logik på huvudet.
Yngve Berlin KPML(r)