Yngve Berlins tal på möte med Kommunistiska Partiet i Lysekil 10/11 -11.

Under rubriken. Är Lysekils framtid till salu? Är visionen om ett rättvist samhälle död? 

Vi är som kommunmedborgare i Lysekil är naturligtvis underordnade vad som händer i resten av världen på ett eller annat sätt, i större och mindre grad. Det är vi väldigt medvetna om.
Men att vi bara skall finna oss i vad marknaden och den ekonomiska makten har i bagaget och anpassa oss till beslut tagna i Bryssel, direktionsrummen eller regeringskansli är förödande.

Vanmakten kan lätt ta över om man inte gör konkret politik av konkreta missförhållanden
Om Lysekils framtid är till salu och om vi i så fall måste finna oss i det skall jag återkomma till.
Tänkte till att börja med, försöka ge en bild av varför vår vision om ett solidariskt samhälle i allra högsta grad är realistiskt.
Ett av de främsta hindren är att det finns en förödande tro och undfallenhet gentemot ¡±överheten¡±. Acceptansen att det kapitalistiska systemet med fel och bristudgeten på bildningsnämndens möte 1/1-11.er ändå är det bästa möjliga.
Makten blåser upp sig och får vanliga hyggliga människor att finna sig i det mesta.
Apropå falska auktoriteter så delade Kungliga Vetenskapsakademien för precis en månad sedan ut Nobelpriset i ekonomi. Eller Sveriges Riksbanks pris i ¡±ekonomisk vetenskap¡± i Nobels anda som man uttrycker det.
Märkligt pris som inte alls har med vetenskapliga rön att göra, bara ett av många högtidliga sätt att försöka få det att se ut som om man visste hur kapitalismen fungerar och att det skulle finnas lösningar på de ständiga kriserna, inom det kapitalistiska systemets ram.

Med huvudsyfte att man skall låta drömmar och visioner om ett annat och rättvisare samhälle fara.
Hade ekonomiprisets syfte varit att belöna någon som kunde bringa klarhet om vad kriser och ödeläggelse berodde på skulle man naturligtvis låtit Karl Marx, postumt abonnera på priset.
Han är den som haft mest rätt i över hundrasextio år.
På så sätt känns det bra att ha varit marxist nästa hela livet och medlem i ett parti som inte bara har ett rättvist samhälle som vision, utan också en övertygelse att det är möjligt att skapa,
Och inte minst: Ett parti som inser att det inte bara är önskvärt att avskaffa det kapitalistiska samhället och dess rovdrift mot människor och natur, utan också en absolut nödvändighet eftersom det är ett hot mot själva livet på vårt klot.
Så medan vetenskapsakademien kliade sig i sina arma skallar för att krysta fram några ekonomikandidater som petat i förruttnelsen så hade vi vår kandidat klar om det verkligen hade handlat om ett pris i ¡±ekonomisk vetenskap¡±.
Men nu blev det inte Karl Marx denna gång heller utan istället två ekonomer från USA och en från Storbritannien som fick dela på priset.
I pressmeddelandet från akademin står det att dessa tre herrar får priset ¡±för deras analys av marknader med sökfriktioner"
Man skriver : Årets tre pristagare har utvecklat ett teoretiskt ramverk för sökmarknader.
Pristagarnas modeller hjälper oss att förstå hur arbetslöshet, lediga jobb och löner påverkas av regelverk och ekonomisk politik. Det kan gälla ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen eller reglerna kring nyrekrytering och uppsägning av arbetskraft. En slutsats är att en mer generös ersättning vid arbetslöshet leder till högre arbetslöshet och längre söktider.
 Vetenskapsakademin har som vanligt fastnat för gamla reaktionära förslag, som mer eller mindre redan är satt i system av nyliberala regeringar världen över.
Och man pratar som om det fanns en harmoni mellan tillgängliga jobb och arbetslösa, när procenttalen för arbetslösheten snart är tvåsiffriga. Och inte nog med de, den är eftersträvad, ingår i systemet och är ett sätt att pressa löner och övriga arbetsvillkor.
Sänkt A-kassa och en urholkad Lag Om Anställningstrygghet med sikte på att totalt upphäva anställningstryggheten för vanliga löntagare, det är sådana id¨¦er man får nobelpriset i ekonomi för. Visst är det fantastiskt.
I en intervju i Dagens nyheter säger en av pristagarna att han var förvånad över utnämnandet.
Det kan man inte säga att vi är, förvånade alltså, och hade det inte varit så cyniskt och ruttet det hela, skulle man kunna skratta åt det.

Hör bara på kommentaren om prissumman på 10 miljoner kronor. Den meddelade en av pristagarna att han inte kommer att investera direkt, utan behålla den i kontanter tills vidare¡±.
Ekonomijournalisten, pappan till samma artikel skriver också att ¡±Årets pristagare har inga lösningar för världsekonomin i bagaget, utan deras kvaliteter ligger inom andra områden.
Dessa andra områden är ¡±att de två pristagarna redan på 70-talet började med att arbeta fram metoder för orsakssamband mellan ekonomisk politik och olika makroekonomiska variabler, med ett stort fokus på att klargöra förväntningarnas roll.¡±
Visst låter det kryptisk ¡±förväntningarnas roll¡±,
Men det slog mej när jag läste Göteborgsposten förra veckan där raset på världens börser presenterades i en helsidesartikel med rubriken.
Flocken flyr i panik, och underrubrik är, Världens börser rasar efter besked i Grekland. Snacka om förväntningarnas roll.

Världens så kallade ekonomiska elit beskrivs som en flock som flyr i panik med samhällets rikedomar i sin famn när ett folk visar att man inte är beredd att betala överklassens skulder och lyxliv.
Bra och talande rubrik och en ganska kritisk artikel, men mest gav den ett uttryck för bekymmer och oro. Hur skall vi få kapitalisterna att ta ett samhällsansvar!
Hur kan vi rädda finansmarknaden, hur skall vi rädda kapitalismen när den fått helt fria tyglar och skenat, tycks vara redaktörer och experters största dilemma.
Marx hade inte använt begreppet ¡±förväntningarnas roll¡± utan snarare använt det mer vetenskapliga. Den maximala profitens förödande roll.
Inte mer än någonsin, men i en allt mer svindlande takt styr kapitalets strävan efter maximal vinst, världsekonomin i kaos och kris.
För kapitalisterna spelar bara vinstens storlek roll. Den maximala profiten!
Trampminor, stridsflygplan, barnarbete, sjukvård eller valutaspekulation strunt samma kapitalet söker sig systematisk och hänsynslöst dit det ger mest utdelning.
Och i dess spår ser vi ödelagd industriell kapacitet och massarbetslös.
I Trollhättan flaxar gamarna över Saab fabriken och försöker rycka åt sig de bästa delarna och sko sig på en idiotisk och cynisk industripolitik som fullständigt blundar för den samhälleliga nytta en anläggning som SAAB fabriken skulle kunna vara. Om man ville bidra till att rädda världen och klimatet om man uttrycker sig stort.
Volvos bilfabrik i Uddevalla har fått sin dödsdom, inte för att den går med förlust utan för att vinsten blir större om man ytterligare koncentrerar produktionen.
Och i Göteborg gör Volvo rekordvinst men ändå sparkas folk ut i arbetslöshet och ovisshet.
Denna rätt till maximering av vinsten är helig och tanken att man istället skulle införa sex timmars arbetsdag och dela på jobben är fullständigt främmande för den politiska och ekonomiska makten.
Det är som sagt ett gigantiskt slöseri med mänskliga och materiella resurser.
Istället för att konfiskera SAAB fabriken och ta vara på resurserna och kunnandet för samhällsnyttig produktion låter man rufflare som Viktor Muller förskingra bit för bit.
Istället för att införa kortare arbetstid och dela på jobben så fler skulle kunna förkovra sig och ha ett rikare liv, med livskvalit¨¦er som idag bara är förunnat överklassen, skall människor istället springa benen av sig och stressa livet ur sig.

Att vara arbetslös i dagens samhälle är inte att vara sysslolös utan snarare totalsysselsatt med att söka alla möjliga och omöjliga jobb i konkurrens med otaliga med bättre och sämre lämplighet för anställningen i fråga.
Det är inte produktivt och bra för folkhälsan, men det är gynnsamt för vinsterna och regeringen har fantasifullt döpt detta politiska ramverk till arbetslinjen.
Det finns naturligtvis grymmare utryck för den maximala profitens samhälle än nedlagda bilfabriker och svältnivå på A-kassa och pensioner, men det är illa nog.
Och vi blundar heller inte för de rent barbariska dragen hos kapitalismen.
För i en värld där tekniken gjort otroliga framsteg inte minst inom medicinska forskningen är svälten och barnadödligheten fortsatt gigantisk.
När de stora läkemedelsföretagen inte får tillräcklig vinst för sina läkemedel låter man tusentals barn dö.
Eller för att uttrycka sig i nobelpristagarnas termer, när de svältande familjerna i fattiga länder inte kan infria förväntningarna på maximal vinst så låter man dem svälta och dö av sjukdomar som är fullt möjliga att bota.
Det förstår var och en att ett sådant ekonomiskt system överlevt sig själv, rent förnuftsmässigt.
Men det fordras motstånd och tro på att visionen om ett annat och rättvisare samhälle är möjlig att förverkliga, om det skall bli ett slut på rovdriften.

Det räcker inte med deklarera och teoretiskt bevisa att kapitalismen är usel och ett hot mot själva livet.
Det räcker heller inte med att raljera med att vi på sätt och vis är partikamrat med en som i över hundrasextio år haft mest rätt om den politiska ekonomin.
Men visst känns det bra.
Men det är i praktiskt politiskt arbete vi vinner sympatier för ett humant samhälle och på så sätt gör det möjligt.
Det är i praktiskt politisk arbete vi även på kort sikt kan sätta stopp för förskingringen av medborgarnas tillgångar.
Man kan och skall naturligtvis begränsa kapitalets profitmöjligheter på stört, inte vänta tills vi lyckas rigga ett annat ekonomiskt system där rättvisan passar in. Det är själva klasskampens process.
Man kan förbjuda trampminor och barnarbete idag, man kan stänga ute profiten från vård och omsorg idag, man kan lagstifta om förbättrad anställningstrygghet och skärpa skattelagstiftningen idag. Och man borde konfiskerat läkemedelsbolagen och dela ut medicin till behövande för länge sedan.
Vi har visioner och tro på ett rättvist samhälle, men vi är inte naiva politiska romantiker.
Om vi inte fortsätter att bekämpa kapitalismens oförrätter i alla lägen, och då menar jag verkligen alla möjliga lägen, med sikte på att bygga ett socialistiskt samhälle kan det faktiskt tolkas som om även vi låter den giriga flocken plundra och fly i panik.
Hade Karl Marx levat idag och bott i Lysekil så hade han förmodligen haft samma gråa politiska slitiga vardag som vi har.
Han kanske hade haft något bättre koll på den kommunala budgetens siffror än vad undertecknad har.
Han hade kanske kunnat visa vad som är glädjekalkyler och vad som är mörkade siffror för att nå vissa politiska syften, för det är sannerligen ingen lätt uppgift i Roland Karlssons och folkpartiets Lysekil.
Men att siffrorna är friserade för att passa politiska syften det är vi helt på det klara med.

Man kan bland annat konstatera att ekonomin var totalkatastrofal när den presenterades i juni och ramarna skulle beslutas. Vilket var tänkt som en pedagogisk hjälp för att få majoritet att driva igenom ett stålbad.
Medan den nu på senaste Kommunstyrelsemötet när skattesatsen skulle behandlas var ganska mycket bättre, enligt alliansen.
Det var bara de att de senaste siffrorna byggde på att nämnder och styrelser hade lyckats genomföra de stålbad majoriteten utan konsekvensanalys beslutade om i juni. Trots att alla fattade att det var en omöjlig uppgift
Och vi för vår del hoppas att opinionen gör det ännu mer politiskt omöjligt.
Men som sagt, i juni gällde det att vara sämst i klassen. ¡±Bara 14 kommuner i landet redovisar minus och Lysekil är en av de kommunerna¡±, mässade borgarna och det blev en kraftig majoritet i kommunfullmäktige för att anta nedskärningskraven.
Eller rättare sagt budgetramar på minus 21 miljoner kr, som per automatik resulterade i krav på minskning av verksamheten inte minst i Bildningsnämndens område.
Skall inte citera Marx igen, man behöver inte alltid luta sig mot politiska giganter för att förstå de politiska sammanhangen. Moderaten Lars Arne Staxäng är väl ett levande bevis på att det går att bidra med sanningar även om man inte är någon gigant i politisk mening.
Han har faktiskt kraftigt bidragit till vår politiska analys om systemskiftets och välfärdsslaktens metodik, När han inför sitt tillträde som riksdagsman, på sitt sista fullmäktigemöte deklarerade att .¡±Det är inte bra att staten tillför kommunen mer pengar för det förhindrar nödvändig strukturomvandling¡±. Ett  bidrag till politisk klarhet, även om det inte var hans avsikt.

För att i någon mån leva upp till dagens mötets tema och rubrik ¡±Lysekil till salu¡± vill jag återanvända några väl valda ord och meningar från den politiska debatt från fullmäktiges junimöte, som trots vår insats resulterade i att processen med nedskärningar gick vidare.
Man kanske kan säga att det inte gick så vidare för alliansen och majoriteten ändå, eftersom det blev en folklig opinion mot de grövsta förslagen.
Skall återanvända lite av Partiets syn på förslaget till budgetramar.

Det verkliga innehållet i Kommunledningens förslag var att verksamheten skulle skäras ned med över 21 miljon kronor ytterligare och att ännu mer av kommunens fastighetskapital skulle säljas ut till hågade spekulanter.
Budgeten var helt enkelt en baklängesräkning, där ekonomiutskottet utan hänsyn till direkta och långsiktiga konsekvenser fick siffrorna att ¡±stämma¡± när verksamhetens slutsumma skrivs in.  ¡±Kartan¡± var ritad utan hänsyn till terrängen, och möjligheten för nämnderna att nå sina verksamhetsmål blev omöjliga att nå eftersom dom var kringgärdad av raviner och stup, men ¡±kartan gällde¡± likt förbannat
Till orienteringen i Lysekils ekonomiska politik hör att den lokala alliansen de senaste åren använt betydligt större summor än det föreslagna stålbadet på 21 miljoner (säkert det dubbla) i riggandet av Norra Hamnstrandens område, för att vara fastighetsmagnater och köpstarka människor (som överklassen kallas nu för tiden) till lags. Åttasiffriga belopp där det till och med saknats fullmäktigebeslut för investeringarna.
Vem som fått eller får betala det ¡±kalaset¡± är väl uppenbart.

När vi behandlar kommunal ekonomi kan vi inte blunda för dyrbar lokal fartblindhet, men vi kan heller inte blunda för riksdagsbeslut med ökade ofinansierade pålagor som dramatiskt underminerar den kommunala ekonomin.
Så parallellt med Lysekils alliansens satsningar på lyx sanering av område för kommunalskattebefriade fritidsboende, driver regeringen Reinfeldt en politik med ökade klassklyftorna och social oro som följd. En ekonomisk politik som dagligen producerar miljonärer, miljardärer och fattigdom.
I juni just, kom en rapport om ökad barnfattigdom i Sverige som verkligen belyser dom ökade klassklyftorna.  Vi har en ökad barnfattigdom parallellt med att vissa grupper tar så stor andel av samhällets resurser att man utan problem kan köpa sommarhus i Norra Hamnen i Lysekil för mångmiljonbelopp.
Sänkt skatt för de redan rika finansierade genom minskade medel till den offentliga sektorn är en medveten politik från regeringen för att tvinga fram just privatiseringar och utförsäljning i landets kommuner. 
Det finns politiska beslut på att offentliga sektorns andel av BNP skall minskas. Och regeringen överlåter med varm hand, åt kommunpolitiker att verkställa den största delen av denna utarmning.
Eller som jag nämnde tidigare, att Staxäng uttryckte det innan han lämnade fullmäktige och blev riksdagsman. ¡±Det är inte bra att staten tillför kommunen mer pengar för det förhindrar nödvändig strukturomvandling¡±.
Men nu har Lysekil ¡±strukturomvandlats¡±, det vill säga skurit ned och sålt ut till den grad att en hållbar kommunal verksamhet är hotad i grunden.

Inför detta hot och med vetskap om att alliansens företrädare på lokal och nationell nivå medvetet och ökad takt driver på för nedskärningar och utförsäljningar, tvingas vi ha beredskap för en alternativ finansiering.
Det är inte bra, det är rent av skandal att vi tvingas ta till det, men vi är beredda att höja kommunalskatten för att undvika fortsatta nedskärningar i samhällsnyttig verksamhet som verkligen drabbar de som har sämst ställt.  
Kommunistiska Partiets krav att staten gör rätt för sig gentemot kommunerna genom att finansiera dyrbara sociala reformer fullt, ut exempelvis LSS, och att det blir ett stopp för kommunens satsningar i Norra Hamnstranden som tycks gå på löpande räkning till entreprenörerna, skulle i sig vara ett sätt att komma till rätta med ekonomin.
Vad gäller ofinansierade lagförslag från regeringen finns det åtskilliga tiotals miljoner att kräva av staten. Och ett stopp för investeringar i Norra Hamnen skulle bespara oss utgifter på ytterligare åttasiffriga belopp.
Men trots att det finns fullmäktigebeslut att driva kravet om rättvis finansiering av riksdagsbeslutade sociala reformer har kommunledningen inte sagt ett knyst eller skrivit en rad till regeringen i frågan.
Och trots vårt och fullmäktigemajoritetens krav att kostnaderna för Norra Hamnen området skall redovisas offentligt, så lyser den med sin frånvaro.

Inget görs i den riktningen och ekonomin och inkomsterna har inte förbättrats sedan i juni.
Och eftersom Kommunstyrelsen måste ta beslut om den kommande skattesatsen senast på novembermötet så kände vi oss tvingade att föreslå en skattehöjning som kan bromsa upp ödeläggelsen. Med en skattehöjning på 50 öre och att kommunen vägrar leva upp till regeringens överskottsmål kan man finansiera och avstyra de värsta dråpslaget mot skola och fritidssektorn. Alternativet är fortsatt nedskärningar.
Vi vet att en skattehöjning drabbar fram för allt de som inte belönats med jobbskatteavdrag. Men vi vet också att de nedskärningarna som alliansen är beredda att göra drabbar ekonomiskt svaga grupper, ännu värre.
Men vi kommer inte att gå med på en skattehöjning, rakt av som skall gå in i kommunens kassa, då befarar vi att den går till fler felsatsningar för att vara fastighetsmagnaterna och storkapitalet till lags.
Och det är inte slut på kommunens utgifter för Norra Hamnen om alliansen får råda.
En kommunal skattehöjning måste öronmärkas så att klåfingriga bländade och fartblinda politiker och tjänstemän inte får fria händer.

Medlen från en skattehöjning skall gå till social verksamhet och till bildningsnämnden, för att just förhindra den ödeläggelse som hotar.
Det är så vi ser på försvaret av välfärden i detta akuta läge.
I den här argumenteringen i budgetdebatten i juni försöker vi göra ett konkret motdrag gentemot en fortsatt utarmning av kommunen.
Det är inte ämnat att vi skall acceptera att vi med kommunala skattehöjningar skall tvingas köpa tillbaka det som redan är vårt, för det är det de handlar om när det kommunala fastighetskapitalet dumpas för att kommunen skall befrias från åtaganden och ¡±marknaden¡± skall få ta över ännu mer.
Det är som att elda med möbler och tapeter och slutligen ytterväggarna om det blir kallt i huset.
Och talet om att vi inte kan vältra över kostnader på kommande generationer som Moderaterna av alla partier, har som sitt mantra, är bara förvrängning av verkligheten.
Det är nästan i klass med deras historieskrivning att Moderaterna infört kvinnlig rösträtt och avskaffat apartheid i Sydafrika. Sedan hörde jag att dom tydligen först på månen också.
Om vi säljer ut vårt fastighetskapital så vi inte ens kan inrymma ett ungdomens hus eller idrottsföreningarnas verksamheter, då vältrar vi verkligen över bördorna på uppväxande generation.
Kommande generationers kommunfullmäktige kommer inte ens att ha värden och egendomar att belåna om Karlsson och Company får fortsätt sälja ut.
Det blir att ta SMS lån om man få oförutsedda utgifter kanske.
Så visst är kommunen till salu!
Till och med Framtiden är till salu! Det var därför vi tvingades kontra med att pröva den lokala solidariteten med en skattehöjning, när nu en majoritet av landets medborgare svalde kroken med jobbskatte avdragsbetet som borgarna ägnat med.

Den nedrustning av fritidsverksamhet för ungdomen som görs idag, får kommande generationer betala dyrt, både mänskligt och materiellt.
För oss gäller det för det första att stå emot och stoppa utförsäljningen av kommunens tillgångar och verksamheter.
Men vi kan inte betrakta det i ett strikt kommunalt perspektiv, det hör ihop med hela samhällets utveckling eller avveckling. 
Det finns en spontan och en mer organiserad kraft mot orättfärdig politik och orättvisor. Den opinion som gryr idag är avgörande för om det kommer att hända något positivt.
Och vad vi sysslar med här idag, är att vi försöker samla och stärka den medvetna delen av en antikapitalistisk rörelse.

Opinion i sakfrågor, eller i enfrågor kan man säga, är fullt logiskt, men vi är inte ens bortskämda med sådana protester. Det är självklart positivt att man reagerar när det blir som tydligast och i bästa fall kan det bli en väckarklocka på vart samhället är på väg, men det kan också ebba ut och sluta med besvikelse.
Men opinion i frågor som rör välfärdsslakten är positivt och de spontana protesterna och vi med visioner om ett nytt och rättvist samhälle betingar varandra.
Ett målmedvetet parti som bygger på erfarenhet och ibland bitter erfarenhet och som står fast vid sina visioner är viktigt även för den spontana kampen och motståndet.
Så vi som inte vill att kommunen sälj ut i parti och minut så får vi stärka ett parti som håller i det långa loppet.
Det här är bara början som han sa Karl Marx. (för hundrasextio år sedan)

Tillbaka till startsidan