Till förfogande.
Som arbetslös gäller det att
man ständigt är till förfogande. Råkar vi inte vara
det så skall vi straffas.
Men problemet är ju att inte arbetsmarknaden
står till vårt förfogande.
Efter ett års arbetslöshet (med inslag av komvuxstudier) blev jag i våras erbjuden arbetspraktik på ett storkök som lagar mat till äldreboenden i Lysekil. Ett intressant och viktigt arbete. Efter praktiken fick jag gå in som semestervikarie, som jag är mitt uppe i just nu.
Förr var dessa sommarjobb öronmärkta
för ungdomar. Det var en bra chans att komma ut och pröva på
arbetslivet och tjäna lite extra pengar när de ordinarie fick
sin välbehövliga semester.
Nu är det de enda jobb som erbjuds
många av oss arbetslösa.
Det finns inte många arbeten att
söka överhuvudtaget, och de som finns är osäkra jobb
eller timvikariat.
Det är naturligtvis bättre än
att gå arbetslös. Men idag utnyttjar arbetsköparna situationen
hänsynslöst. Både de privata och de offentliga.
I kommunerna jagas det ständigt kostnader.
Därför tillsätts inte tjänster som blivit vakanta.
Jag har jobbat med flera som gått som timvikarier i många år
utan att få fast tjänst. Nästan ingen får fulltid.
Detta gäller naturligtvis inte bara köket, utan har ju satts
i system över hela arbetsmarknaden, utan att fackföreningsrörelsen
nämnvärt har agerat.
Inte nog med att det är otrygga jobb, de är uselt betalda också.
Anledningen till att jag fick arbetspraktiken betald från Försäkringskassan var att det gällde en kvinnodominerad bransch. Annars tillhör 50-åriga gubbar knappast någon prioriterad grupp.
Att det var kvinnodominerat märktes
tyvärr på lönen.
Du vet att det inte är så bra
betalt, blev jag varnad.
Nu är jag inte så bortskämd
med hög lön efter tempoarbete i industrin, ändå blev
det en sänkning. Jag kommer knappt upp i A-kassebeloppet på
grundlönen.
Nu är det naturligtvis inte A-kassan som är för hög som välbetalda moderater och andra parasiter påstår när de vill bekämpa oss arbetslösa.
Det är inte heller så att vi behöver förvandlas från "matade fågelungar till ivriga bävrar" som Maud Olofsson så hurtigt uttrycker sig när hon förvandlar oss till passiva bidragstagare. Enligt en uppslagsbok jag titta i så är bävern en ljusskygg individ, så liknelsen passar väl bra in på Maud Olofssons politik.
Men jag skall inte helt döma ut alla
hennes påståenden.
Naturligtvis skall det löna sig att
arbeta. Därför är det fullständigt oacceptabelt att
någon skall tjäna under 85 kr i timmen på att utföra
ett viktigt och krävande arbete. Att få upp de låga lönerna
måste därför vara en av de viktigaste jämställdhetsfrågorna.
En annan är att vi får fler
fasta arbeten, och kortare arbetstid så folk orkar med de jobb som
måste utföras och orkar ha ett bra liv.
Så många fler arbeten det
skulle bli. Så många färre sjuka och arbetslösa det
skulle vara.
Det är väl en vision värd
att kämpa för.
Men samtidigt måste vi ju hanka oss fram i denna verkligheten.
Förra veckan träffade jag en fd. arbetskamrat som fick komma tillbaka till sitt gamla jobb. Ett jobb som han fick sparken ifrån p.g.a. kompetensbrist. Inte tillbaks det på riktigt såklart. Utan en månad i taget som reservarbetskraft. Nu stämplar han och är åter till arbetsmarknadens förfogande. Redo att hoppa in.
Sådana vill dom ha oss, alltid till förfogande, som ivriga bävrar.