Krönika i Proletären nr 25/-08 under rubriken "Från oss som bygger landet" av Stig Berlin.
FRAMSIDA ELLER BAKSIDA ?
Jag blir alltid lika fascinerad över hur överheten lyckas hitta till synes positiva ord och floskler till allt djävulskap.
Nu inför sommaren har därför Lysekil begåvats med två framsidor. Den nya framsidan har länge nog varit en baksida med industritomter där hundratals människor arbetat.
Där har det legat mekaniska verkstäder, konservindustri och inte minst min gamla arbetsplats Skandiaverken.
För de nya visionärerna är detta ”förfulade” område äntligen tillgängligt för det som ger de riktigt stora pengarna. Här skall byggas Hotell, SPA-anläggning, och lyxigt seniorboende.
Första etappen av de dyra bostadsrätterna i Bansvik har blivit inflyttningsklara med utsikt mot västerhavet.
Dessa hus är en del i kommunens vision av att skapa ”attraktivt boende” som om vanligt folk med normala löner skulle vilja bo oattraktivt. Varför inte bygga hyresrätter med rimlig hyra istället för att bjuda ut sig till penningstarka grupper.
När fullmäktige beslutade att ge tillstånd för detta bygge så varnade Kommunistiska Partiet för att det skulle bli ett tillhåll för överklassturism.
Nu är vi där och två tredjedelar är icke åretruntboende. Men för att riktigt glassa till den nya framsidan så bygger nu kommunen en strandpromenad i stenmalen för åtskilliga miljoner.
Nu låter jag kanske lite gnällig. Det är väl trevligt med attraktiva hus och en fin strandpromenad.
Men det som retar mig är att allt som sker i detta område är tillrättalagt för att ”entreprenörerna” som köpt området skall få draghjälp för att förverkliga sina visioner om ett överklassreservat, och det sker med våra skattepengar.
Samtidigt som man kastar pengarna i sjön vid Bansvik så sker en hejdlös besparingskampanj på framförallt den sociala budgeten.
Så medan man satsar hårt på framsidan och putsar på dess fasad så händer det saker på baksidan av Bansviksberget.
Där ligger Lysekilshemmet som är ett äldreboende med ca:70 boende. Många av dessa har ett väldigt stort vårdbehov.
Där arbetar jag idag i köket som servar avdelningarna med frukost, middag, kvällsmat och alla matvaror som behövs för att allt skall fungera.
I förra veckan beslutade socialnämnden att köket skulle läggas ned och centralköket skulle göra det mesta av vårt jobb samtidigt som man halverar antalet anställda från 12 till 6.
En del av jobbet föreslogs också att det skulle göras av vårdpersonalen som redan är kraftigt underbemannade. Naturligtvis utan att fråga varken oss eller vårdpersonalen.
(Här gäller inte samma ”attraktiva boende” som på andra sidan berget.)
Alla som arbetar i verksamheten vet att detta inte kommer att fungera och efter protester ändrar tjänstemännen lite i beslutet och skall ”bara” sparka 5 istället för 6.
Det är sanslöst att man i besparingsiver försämrar för äldre som inte klarar sig själva och på den personal som för låga löner sliter för att få det att gå ihop.
När detta skrivs vet jag inte hur det skall lösas, än är inte sista ordet sagt. Men när det publiceras har jag förmodligen varit på personligt samtal om ”övertalighet” vilket ju låter betydligt positivare än att man blir uppsagd. (Nu verkar det som att vi skall erbjudas omplacering men vad det är vet ingen)
Men jag hoppas att vi kan få igång en folkstorm som får stopp på eländet.
Men detta får jag återkomma till. Dessa besparingar verkar bli en följetong utan slut.
Detta blir tredje gången på raken som jag är med om denna process.
När jag fick sparken från G&M skrev jag en arg krönika i Proletären 47 -02.
Första gången jag blev uppsagd var när staten och den socialdemokratiska regeringen lade ned varvsindustrin och min dåvarande arbetsplats Skandiaverken slaktades.
Det är på den plats som den nya framsidan nu skall växa fram.
Allting är ju inte så ensidigt att det bara finns en framsida (eller för den delen två).
För framsidesfolket låter det ju väldigt tråkigt och negativt att det också finns en baksida, därför undviker de i möjligaste mån att låtsas om att den finns.
Men jag vill ändå haka på den positiva trenden och lyfta fram ”baksidans” betydelse.
För utan oss på baksidan skulle inte samhället fungera en dag.
Att baksidan är av stor betydelse kan ni ju också se i denna tidning.
Vad skulle Proletären vara utan Baksidan.
Fler krönikor