Krönika i Proletären nr 35/-09 under rubriken "Från oss som bygger landet" av Stig Berlin.
NOLLNING
När man börjar på ett nytt arbete är det många nya begrepp och ord som man måste lära sig innebörden av. När jag började arbeta i hemtjänsten i höstas så var jag ju tvungen att veta mer om olika sjukdomstillstånd och alla andra uttryck som behövs för att fatta vad man sysslar med. Alla arbetsplatser har ju sina specialuttryck.
Men när chefen en dag undrade om vi kunde ”nolla” så var jag frågande inför frågan.
Vadå nolla?
En nolla är för mig en odugling som inte klarar av det den är satt att göra.
Eller nollning kan vara en kränkande ritual inför en skolstart.
Så frågan är vad det betyder inom vården och i hemtjänsten? Idioti eller kränkning.
Både och kan man väl säga.
Begreppet fick en förklaring även om jag inte begrep hur man kunde komma på sådana dumheter.
Nollning eller att nolla är helt enkelt att inte sätta in ersättare när någon är sjuk eller av någon annan anledning inte kan utföra sitt arbete.
Så när jag fick frågan när jag behövde ta semester en dag om det gick att ”nolla” var svaret naturligtvis NEJ. Jag kan naturligtvis inte säga att mitt jobb inte behöver utföras denna dag, hade det varit så hade vi ju varit en mindre i den redan bantade bemanningen.
Men vissa dagar är vi ju tvungna att underkasta oss denna ”nollning” när någon inte infinner sig på morgonen pga. sjukdom eller sjukt barn. I vissa lägen har vi ju inget val som när kräksjukan härjade och det helt enkelt inte fanns vikarier att sätta in. Eller om svininfluensan drabbar oss. Men då måste ju flera av våra arbetsuppgifter skjutas på framtiden. Då hinns inte städning och promenader med enligt schemat. Men att konsekvent ”nolla” när någon är ledig eller sjuk undergräver ju hela verksamheten. Det gör också att man får dåligt samvete om man tar ledigt och vet att de andra får stressa för att hinna med. För det är det som händer.
När jag jobbade i industrin och utsattes för liknande dumheter fick det märkas genom minskad produktion. Men om man skall hinna med att laga frukost, duscha, lägga om sår och allt annat som behöver göras hos vårdtagaren så tar det TID.
För att vårdtagarna inte skall bli utan hjälp så får personalen stressa ännu mer. Visst brukar det ordna sig på något sätt. Några får sen frukost, städningen blir eftersatt, personalen får stressa och går med ständigt dåligt samvete. Samtidigt är det ju en fara eftersom vi har ett viktigt arbete när vi ansvarar för att medicineringen fungerar och att vårdtagarna får bra omvårdnad och helst en bra rehabilitering. I stressade situationer är det lätt att det blir fel någonstans. Något som inte får ske egentligen, men om det händer är det personalen som får ta smällen.
Detta drabbar ju våra vårdtagare säger jag när chefen vill nolla. Det får det inte göra, ni får planera bättre, vi måste spara. Nu gäller det att gilla läget är några av svaren.
Likt religiösa fanatiker så rabblas mantrat ”vi måste spara” från både politiker och tjänstemän.
Så det är ju inte någon omorganisation som ger oss mindre att göra som är orsaken till besparingen. Det stoppar ju inte heller med ”nollning”. I Lysekil skall socialförvaltningen spara 24 miljoner, mycket pengar i en liten kommun. Men inte mer än att man har kunnat spendera exakt denna summa på en strandpromenad utanför ett lyxbygge i stan.
Till vissa saker finns det ALLTID pengar medan det på annat ALLTID måste sparas.
När Kommunistiska partiet kräver att regeringen måste skjuta till pengar för att kunna hålla lagstadgad verksamhet i kommunerna så sitter ansvariga (eller om det var oansvariga) politiker och anser att detta är orealistiskt samtidigt som bördan lastas över på dem som har det sämst.
Vill man göra något åt den skenande arbetslösheten och den sociala utslagningen så är det ju genom att se till att det blir fler arbetstillfällen.
Då duger det ju inte att spara på den offentliga verksamheten där behoven är oändliga.
Det är ett oerhört slöseri som pågår när det sparas på detta sätt.
Många tror att dårskapen som håller på bara beror på att det sitter ”nollor” i ledningen.
Men tyvärr är det ju värre än så.
Det pratas mycket om visioner av ett hållbart samhälle.
Men det som händer nu är totalt ohållbart.
Vad säjs om en nollvision mot arbetslöshet och social utslagning.
En vision som sätter människorna och de mänskliga behoven först.
Då kanske vi kan slippa både nollorna och nollningen.
Stig Berlin
Fler krönikor