I väntan på vadå.
Ofta är den ena veckan den andra lik. Mycket går på rutin och man vet inte vilken vecka olika saker händer. Inte ens vilket år.
Men vissa veckor skiljer sig från
mängden.
Några är positiva upplevelser
som en välförtjänt semestervecka efter ett års slit.
Eller en lyckad partikampanj.
Men den vecka jag tänker på
tillhör tyvärr inte den sorten. Men den var en nyttig lektion
i samhällskunskap
Det började med att jag gick till
företagsläkaren efter ett långvarigt besvär i benet.
Det kan vara blodpropp säger han och jag får snabbt bege mig
till akuten i grannstaden.
Många tankar far genom huvudet.
Vad innebär det? Är det farligt? Vad händer sedan?
Oron biter sig fast.
Jag visste i och för sig att det var långa väntetider men ändå blev besöket på akuten en upplevelse.
Det blev en lång väntan. Många
timmar blev det. Hela tiden strömmade folk till. Barn som skrek för
att de hade öroninflammation blandat med äldre med värk
i bröstet. Andra kom haltande som jag själv. Hela tiden kom det
nya som behövde vård.
Själv kom jag dit kl:15. När
klockan var runt 22 kom det äntligen en läkare. - Tyvärr
stänger röntgen kl: 21 så du får komma tillbaks imorgon
var beskedet. En sköterska kom in och bad om ursäkt
Här är fullständigt kaos idag sa hon och tillägger
men det var det ju i går också. Det kommer en ambulans var
femte minut och vi har ingenstans att lägga de som kommer in.
Samtidigt som vi skall ta hand om alla
som sitter i väntrummet.
En hel arbetsdag på akuten och jag
vet inget mer än när jag kom.
När jag ligger där ensam på
ett rum hör jag skrik av förtvivlan från en äldre
tant med kärlkramp. Många akutrum är fyllda med patienter
som skulle varit upp på avdelningar, men där är det
redan fullbelagt. Slutkörd personal stressar runt för att
lösa en omöjlig situation.
Hemma vid 24-tiden för att åka
tillbaka så fort röntgen öppnar. Ny väntan, nya patienter.
Ja jag vet att detta är vardag på
akutmotagningar runt i landet. Även i detta är den ena veckan
den andra lik. Just nu sitter någon annan och väntar och väntar
medan oron och smärtan mal.
Den som väntar på vård
väntar alltid för länge den saken är klar.
Det borde vara förbjudet att utsätta
folk för sånt.
Några vändor till och jag får en diagnos . Det var ingen blodpropp, men två dagars oro och flängande mellan olika väntrum får mej att minnas den veckan länge. Men den är ju inte slut än.
Väl hemma så ringer personalansvarig
från jobbet. Har du möjlighet att komma ner i morgon kl:14 på
ett möte? säger han .
Så nu var den väntan också
slut. I tre månader har vi varit varslade. Men vem skall få
gå? Hur många blir kvar? Får jag gå?
Många frågor men inga svar så långt. Det har varit
en orolig och kämpig tid på fabriken .
Men nu var det dags. Nu hade företaget
bestämt sig.
Haltande tar jag mej upp på kontoret
där chefen glättigt förklarar de nödvändiga besluten
som krävs för företagets överlevnad.
Uppsagd med de uppmuntrande orden att
jag skall se det som en utmaning.
Efter några månader
börjar man se över vilka produkter vi skall köra och då
kan vi kanske ta tillbaks folk säger man sedan.
Varför i helvete säga upp folk
innan man vet och utsätta oss för denna ovisshet.
Det blir nog klart nästa vecka om
du får tillbaks jobbet eller inte har jag hört länge nu.
Vänta och se.
Så dagen innan jag går på
semester får jag så äntligen besked. Vi tar tillbaks sex
personer och du är bland dem.
Lättad för att slippa arbetslösheten
men ändå förbannad på att vi måste utsättas
för detta.
De vet ju att folk mår dåligt
. Ändå får det ske.
Detta var ingen vanlig vecka för
mej. Först i sjukhuskön och sedan i arbetslöshetskön.
Varje dag utsätts folk runtom i Sverige
för denna förnedring helt i onödan.
Det finns kunskap, pengar, lokaler, människor
och behov ändå tvingas vi utstå detta.
Nu väntar jag bara på att fler
av alla som drabbas av försämrad vård och arbetslöshet
kommer med och protesterar högt.