Nedanstående artikel var publicerad i Proletären nr 39/08 och är skriven av Stig Berlin som arbetat som köksbiträde på kostavdelningen i Lysekil.

HUR TÄNKER SOCIALNÄMNDEN I LYSEKIL?

När socialnämnden i Lysekil beslutade att halvera personalen i köken för äldrevården så reagerade vi som arbetar där med kraft.
Vi undrade hur en politisk nämnd kan besluta att totalt köra över personalen och försämra en viktig verksamhet utan att bry sig om vilka konsekvenser det får för alla som är inblandade.

Beslutet togs efter en urusel utredning där vi som arbetar inte fick lämna några som helst synpunkter, när sedan ytterligare besparingar skulle göras så lade tjänstemännen förslag på att halvera personalen.

När vi som arbetar i köken fick reda på detta ställdes vi inför fullbordat faktum.
Beslutet om nedskärningen togs strax innan semestern och skulle vara genomfört tre månader senare då hälften av oss skall vara borta.
Vi begärde då att få prata med Socialnämnden och på första mötet chockade vi nog nämndens presidium och socialchefen med att nästan alla anställda kom till detta möte och att flera av oss pratade och förklarade hur idiotiskt och dåligt övertänkt beslutet var.
Själv läste jag högt ur beslutsunderlaget och förklarade hur konsekvenserna skulle bli när vice ordförande plötsligt vaknar till och frågar om nämnden fått den lappen. Ett beslutsunderlag som vi i köket inte fått se men som jag fick när jag begärde ut alla papper som nämnden haft för att fatta sitt beslut. Så visar det sig att de som bestämt inte ens tittat på underlaget innan man fatta ett beslut.

När vi sedan gick ut med ett ”öppet brev” i tidningarna och varnade för följderna av beslutet så skyllde nämndens ordförande på att man fått fel uppgifter från cheferna och det lät nästan som man lyssnade på personalen.
Många av arbetskamraterna var också nöjda att vi faktiskt fått politikerna att lyssna men jag varnade redan då att det är en sak att höra och en annan att fatta.
Så här i efterhand kan vi konstatera att det enda som Socialnämndens ledamöter fattat var ett vansinnigt beslut som vi också skrev i en debattartikel.

Inför första beslutet kan vi hålla med att cheferna gett ett uruselt underlag som inte var övertänkt för fem öre. Men efter det har vi förutom brevet också träffat nämndens AU där vi var fyra som fick komma. Två som skall vara kvar och två som blir omplacerade. (Pedagogiskt upplägg för att åskådliggöra vad en halvering innebär)
Vi var väldigt taggade och överens om vad vi ville och när vi ännu en gång talat om det så frågar jag försynt en av nämndens ledamöter vad hon tycker eftersom de inte med en min visade något intresse. Svaret blev att det diskuterar vi när ni har gått.
När då beslutet stod fast och man inte tagit till sig något av vad en enig personal framfört så pratade vi med kostchefen som nu höll med om att allt gått för fort och att det var olyckligt och skyllde allt på politikerna som tidigare skyllt på henne.

När jag fick reda på att jag skulle omplaceras så fick vi också ett erbjudande att besöka företagshälsan och prata med en beteendevetare. Men vi valde att prata mycket med varandra istället.
Är det några som borde prata med beteendevetare så är det väl Socialnämnden och cheferna för så som dessa betett sig borde de ha en lektion.
Anledningen till denna besparing som dom tror att detta är beror på att Socialnämnden saknar pengar.
Allt som inte är lagstadgat skall bort och det finns visserligen skyldighet att ha mat till de äldre men den behöver ju inte vara av den kvalitén som vi har idag enligt vår chef.
Nu tror inte jag att man på sikt sparar något. Kostnaderna kommer på andra ställen. Sambandet mellan mat och hälsa är ju allmänt känt och detta gäller naturligtvis även här.
Sedan lägger man över mer arbete av det vi gjort på vårdpersonalen. Eller som ett vårdbiträde sa ”det som läggs på oss tas från de gamla”

Att sedan påstå att dessa drastiska åtgärder INTE kommer att innebära någon försämring är falskt.
Självklart blir det försämringar. Hur kan någon tänkande människa tro något annat?
Inte ens om vi bara skall fläcka kartonger med färdig mat går det att genomföra detta.
Där jag jobbar har vi flera frukostalternativ för de boende nu.  
Dessa skall bort så den som ser fram mot sitt ägg och sin sillmacka till frukost blir utan liksom gubbarna som vill ha sin havregrynsgröt.
Små besparingar som berövar de boende en viktig del av sin livskvalitet. 

Ett av de mest hutlösa argumenten för få oss att förstå vikten av denna ”besparing” var när personalen i köket fick erbjudande att ha ett informationsmöte för att få klart för sig att de funktionshindrade inom LSS behöver pengarna som nu läggs på mat till de äldre i kommunen.
Varför skickar man inte denna tjänsteman till stadshuset där det byggs om och byts möbler för det vilda hela tiden. Eller varför inte till den så kallade ”utvecklingsenheten” som kastar pengarna i sjön i norra hamnen för att skapa ett attraktivt område för överklassboende.
Man undrar ju varför det alltid måste ställa två svaga grupper mot varandra när vi borde ha råd att ta hand om BÅDE handikappade och äldre. Nu sparas det på bägge dessa grupper.

När vi tog strid för våra jobb i köken så var det alltså inte bara av egenintresse.
Arbetet i ett storkök är både tungt och lågavlönat. 
Men det som gör det roligt och stimulerande är att man får göra ett bra jobb och att de gamla får god mat.
Det finns ett gediget kunnande och en yrkesstolthet som man inte kan ta miste på.
Men detta är enligt cheferna ett omodernt sätt att tänka.
Men vi vidhåller som sagt att nedskärningarna skapar många förlorare.

Eller som vi skrev i brevet till nämnden
” Vi vill även i fortsättningen kunna känna stolthet över den mat vi lagar.
Vi ser många förlorare på grund av detta beslut.
Kökspersonalen som redan nu är oerhört pressad.
Vårdpersonalen som får göra mer av det som köket gör nu.
De äldre som inte får samma goda mat och service som de är vana vid.
Vem vill ha det så här?”

Som det ser ut nu så gick vi förlorande ur denna striden i den meningen att socialnämnden totalt körde över personalen både i köken och på vårdavdelningarna.

Men på sikt tror jag att allt motstånd mot orättvisor betalar sig.
Främst för att vi har visat att vi inte accepterar deras dumheter.
Vi har rest oss som grupp, vi har varit helt eniga och detta är otroligt viktigt.
Vi har genom våra skriverier och uttalande i pressen visat hur korkat och ohumant socialnämndens beslut är.
Vi har också fått igång en debatt i frågan om vilket innehåll den ”sociala” verksamheten skall ha inte bara vilka ekonomiska ramar.
Än är ju inte sista ordet sagt.
Vi har nu varnat för följderna av beslutet och efter 1:e oktober kommer flera av oss att vara omplacera till helt andra verksamheter och färre skall göra mer.
Vi får hoppas att våra varningssignaler får folk att agera när konsekvenserna blir synliga i både denna fråga och andra frågor .
Jag är i alla fall stolt över att vi tagit den här striden.

Stig Berlin
Tillbaka till startsida