Lisa Engströms 1 maj tal
Lysekil 2005
Göran Persson säger att det går bra för Sverige. Att ekonomin
stärks och att det är högkonjunktur.
Jag undrar vem han innefattar i begreppet Sverige. För uppenbarligen pratar
han inte om min, eller andra ungdomars, ekonomi.
Ungdomsarbetslösheten är rekordhög. I mars var den högre
än någon annan gång under hela 2000-talet. Då var cirka
88000 ungdomar helt eller delvis arbetslösa.
Det går att ställa upp meterlånga rader av siffror som visar
den katastrofala situationen för ungdomar på arbetsmarknaden, men
jag kommer bara att nämna några exempel. Som att den öppna arbetslösheten
ligger på 14 procent, men den verkliga siffran är mycket högre.
Ingen vet faktiskt hur hög. För många ungdomar är inte
ens anmälda till arbetsförmedlingen, eller så studerar de i
väntan på att hitta ett jobb.
Men det finns siffror som kan ge oss en vink om hur många ungdomar det
egentligen är som inte får jobb; 1990 jobbade 66 procent av alla
ungdomar. Resten studerade, var arbetslösa eller gjorde något annat.
Idag arbetar bara 43 procent av alla ungdomar. Det är mindre än hälften
av oss.
Ekonomin är stark säger Persson…
Men om man inte har jobb så är det inte lätt att ha en självständig
ekonomi.
Därför är det kanske inte så konstigt att 4 av 10 socialbidragstagare
är ungdomar. Nästan hälften av oss har alltså ingen möjlighet
att försörja oss själva.
Och de ungdomar som har jobb tvingas dessutom ofta jobba under en osäker
anställning, som timanställd, deltidsanställd, projektanställd,
vikarie, ja, många av er känner säkert igen er.
RKU kämpar för alla ungdomars rätt till ett riktigt jobb med
fast lön. Vi anser att arbete är en mänsklig rättighet.
Ja. Göran Persson säger att det går bra för Sverige där
han sitter i sitt enorma hus i Sörmland – och nu har han dessutom
ansökt om lov att få bygga till två flyglar så att det
liknar ”en ståndsmässig herrgård”, som affärstidningen
Dagens Industri uttrycker det.
Samtidigt saknar var fjärde ungdom en egen bostad.
Därför tvingas många av oss att bo kvar hemma, trots att vi
är myndiga.
RKU anser att bostadsbristen är politiskt skapad och kan lösas med
politiska beslut. Det går att bygga bort bostadsbristen. Det handlar enbart
om resurser.
Och resurserna finns. Sverige är rikare än någonsin, problemet
är att det är de redan rika, det är kapitalisterna som äger
fabriker och aktier, som får alla de rikedomar som skapas.
Ja, om man är en rik, medelålders man kan man kanske säga att
det går bra för Sverige.
Men om Göran Persson skulle ha frågat någon av alla de tjejer
som blir våldtagna utan att det ens inleds en förundersökning
efteråt, så är jag övertygad om att de skulle ha en annan
syn på saken.
För vad har vi för samhälle när bara några få
procent av alla anmälda våldtäkter leder till fällande
dom? Vad har vi för samhälle när nio av nitton våldtäktsfall
i Blekinge län inte ens leder till att polisen förhör den misstänkte
gärningsmannen?
Kanske är det inte så konstigt att ungdomar, och framförallt
unga tjejer mår sämre och sämre.
Så när Göran Persson säger att det går bra för
Sverige visar vi i Revolutionär Kommunistisk Ungdom att det inte gäller
oss. Det gäller inte majoriteten av Sveriges befolkning.
Det talas mycket om demokrati och om hoten mot demokratin just nu. Men de syftar
inte på de politiker och kapitalister som skapar arbetslöshet, bostadsbrist,
ökade klassklyftor och fattigdom när de pratar om detta.
Utan istället pekar statliga Ungdomsstyrelsen och Ungdomsminister Lena
Hallengren ut oss i Revolutionär Kommunistisk Ungdom som ett hot mot demokratin.
Och därför beslutade de, efter en intensiv hetskampanj i media, att
dra in vårt statliga bidrag och stämpla oss som odemokratiska.
Vad är det som är odemokratiskt i att slåss för rätten
till arbete – för riktiga jobb med riktiga löner? Vad är
det som är odemokratiskt med att slåss för tjejers rätt
till sina egna kroppar? Var ligger det odemokratiska i att slåss för
en bra skola, för en offentlig vård som är lika för alla
och för att USA ska lämna Irak?
Naturligtvis är inte vi odemokratiska – vi vill ju utvidga demokratin
till att även gälla ekonomin. Vi vill att det ska vara upp till alla
oss att bestämma om en fabrik ska flyttas till låglöneländer
och ställa en massa arbetare utan jobb, eller om produktionen ska fortgå
i Sverige.
Vi är inga extremister. Vi säger det som majoriteten av arbetarungdomen
står för. Och vi försöker få våra arbets- och
klasskamrater att ta kamp för sina rättigheter. Rättigheter som
skola, arbete, bostad.
Och Ungdomsstyrelsen vet att RKU inte är odemokratiska, det är inte
därför som vi inte får något bidrag längre. För
attacken handlar inte bara om RKU, kanske inte ens främst om RKU. Attacken
handlar om att det liberala etablissemanget ska inskränka vad som får
sägas i dagens samhälle. De vill tysta en röst som visar att
en annan värld är möjlig, en röst som vänder sig mot
hela det kapitalistiska systemet som skapar dagens orättvisor – de
vill tysta en kraft som kämpar mot imperialismen som dagligen skördar
liv: i Irak, i Afghanistan och så vidare.
RKU stämplas helt enkelt som odemokratiska eftersom vi vägrar acceptera
kapitalismen som historiens slut.
Och Ungdomsstyrelsens beslut kommer att få ringar på vattnet. Ringar
som kan sprida sig fort och påverka fler än bara RKU.
Så vem kommer efter RKU? Vilken åsikt ska vara otillåtlig
imorgon? Hur länge till får man kräva Sverige ut ur EU? Hur
länge får man kritisera USA:s ockupation av Irak?
Men vi i RKU kommer inte låta oss tystas – och våra idéer
om rättvisa kan inte tystas. Det sägs ju att ensam är stark,
men det tror inte vi på.
Vi klarar oss visserligen bra utan något slags demokratintyg från
det politiska etablissemang som är i full färd att med att förvandla
demokratin till ett tomt skal.
Men vi klarar oss inte utan alla människor i detta land som kämpar
för en demokrati värld namnet - i kampen för jobben och välfärden,
i kampen för en bra skola åt alla, i kampen mot överklassens
girighet och egoism, i kampen mot EU och EU:s nya grundlag, i kampen mot USA:s
ockupation och i kampen mot det system som gör att Göran Persson och
han kapitalistkompisar kan sitta i sina stora herrgårdar och njuta medan
tiotusentals vanliga människor inte ens har en egen bostad. Och i kampen
mot det system där medelförmögenheten i Danderyd utanför
Stockholm är 3,2 miljoner kronor, samtidigt som var tredje svensk har större
skulder än tillgångar.