Lisa Engströms 1 maj tal Lysekil 2005

Göran Persson säger att det går bra för Sverige. Att ekonomin stärks och att det är högkonjunktur.
Jag undrar vem han innefattar i begreppet Sverige. För uppenbarligen pratar han inte om min, eller andra ungdomars, ekonomi.

Ungdomsarbetslösheten är rekordhög. I mars var den högre än någon annan gång under hela 2000-talet. Då var cirka 88000 ungdomar helt eller delvis arbetslösa.
Det går att ställa upp meterlånga rader av siffror som visar den katastrofala situationen för ungdomar på arbetsmarknaden, men jag kommer bara att nämna några exempel. Som att den öppna arbetslösheten ligger på 14 procent, men den verkliga siffran är mycket högre. Ingen vet faktiskt hur hög. För många ungdomar är inte ens anmälda till arbetsförmedlingen, eller så studerar de i väntan på att hitta ett jobb.
Men det finns siffror som kan ge oss en vink om hur många ungdomar det egentligen är som inte får jobb; 1990 jobbade 66 procent av alla ungdomar. Resten studerade, var arbetslösa eller gjorde något annat. Idag arbetar bara 43 procent av alla ungdomar. Det är mindre än hälften av oss.
Ekonomin är stark säger Persson…

Men om man inte har jobb så är det inte lätt att ha en självständig ekonomi.
Därför är det kanske inte så konstigt att 4 av 10 socialbidragstagare är ungdomar. Nästan hälften av oss har alltså ingen möjlighet att försörja oss själva.
Och de ungdomar som har jobb tvingas dessutom ofta jobba under en osäker anställning, som timanställd, deltidsanställd, projektanställd, vikarie, ja, många av er känner säkert igen er.
RKU kämpar för alla ungdomars rätt till ett riktigt jobb med fast lön. Vi anser att arbete är en mänsklig rättighet.
Ja. Göran Persson säger att det går bra för Sverige där han sitter i sitt enorma hus i Sörmland – och nu har han dessutom ansökt om lov att få bygga till två flyglar så att det liknar ”en ståndsmässig herrgård”, som affärstidningen Dagens Industri uttrycker det.
Samtidigt saknar var fjärde ungdom en egen bostad.
Därför tvingas många av oss att bo kvar hemma, trots att vi är myndiga.
RKU anser att bostadsbristen är politiskt skapad och kan lösas med politiska beslut. Det går att bygga bort bostadsbristen. Det handlar enbart om resurser.
Och resurserna finns. Sverige är rikare än någonsin, problemet är att det är de redan rika, det är kapitalisterna som äger fabriker och aktier, som får alla de rikedomar som skapas.
Ja, om man är en rik, medelålders man kan man kanske säga att det går bra för Sverige.
Men om Göran Persson skulle ha frågat någon av alla de tjejer som blir våldtagna utan att det ens inleds en förundersökning efteråt, så är jag övertygad om att de skulle ha en annan syn på saken.
För vad har vi för samhälle när bara några få procent av alla anmälda våldtäkter leder till fällande dom? Vad har vi för samhälle när nio av nitton våldtäktsfall i Blekinge län inte ens leder till att polisen förhör den misstänkte gärningsmannen?

Kanske är det inte så konstigt att ungdomar, och framförallt unga tjejer mår sämre och sämre.
Så när Göran Persson säger att det går bra för Sverige visar vi i Revolutionär Kommunistisk Ungdom att det inte gäller oss. Det gäller inte majoriteten av Sveriges befolkning.
Det talas mycket om demokrati och om hoten mot demokratin just nu. Men de syftar inte på de politiker och kapitalister som skapar arbetslöshet, bostadsbrist, ökade klassklyftor och fattigdom när de pratar om detta.
Utan istället pekar statliga Ungdomsstyrelsen och Ungdomsminister Lena Hallengren ut oss i Revolutionär Kommunistisk Ungdom som ett hot mot demokratin. Och därför beslutade de, efter en intensiv hetskampanj i media, att dra in vårt statliga bidrag och stämpla oss som odemokratiska.

Vad är det som är odemokratiskt i att slåss för rätten till arbete – för riktiga jobb med riktiga löner? Vad är det som är odemokratiskt med att slåss för tjejers rätt till sina egna kroppar? Var ligger det odemokratiska i att slåss för en bra skola, för en offentlig vård som är lika för alla och för att USA ska lämna Irak?
Naturligtvis är inte vi odemokratiska – vi vill ju utvidga demokratin till att även gälla ekonomin. Vi vill att det ska vara upp till alla oss att bestämma om en fabrik ska flyttas till låglöneländer och ställa en massa arbetare utan jobb, eller om produktionen ska fortgå i Sverige.

Vi är inga extremister. Vi säger det som majoriteten av arbetarungdomen står för. Och vi försöker få våra arbets- och klasskamrater att ta kamp för sina rättigheter. Rättigheter som skola, arbete, bostad.
Och Ungdomsstyrelsen vet att RKU inte är odemokratiska, det är inte därför som vi inte får något bidrag längre. För attacken handlar inte bara om RKU, kanske inte ens främst om RKU. Attacken handlar om att det liberala etablissemanget ska inskränka vad som får sägas i dagens samhälle. De vill tysta en röst som visar att en annan värld är möjlig, en röst som vänder sig mot hela det kapitalistiska systemet som skapar dagens orättvisor – de vill tysta en kraft som kämpar mot imperialismen som dagligen skördar liv: i Irak, i Afghanistan och så vidare.

RKU stämplas helt enkelt som odemokratiska eftersom vi vägrar acceptera kapitalismen som historiens slut.
Och Ungdomsstyrelsens beslut kommer att få ringar på vattnet. Ringar som kan sprida sig fort och påverka fler än bara RKU.
Så vem kommer efter RKU? Vilken åsikt ska vara otillåtlig imorgon? Hur länge till får man kräva Sverige ut ur EU? Hur länge får man kritisera USA:s ockupation av Irak?
Men vi i RKU kommer inte låta oss tystas – och våra idéer om rättvisa kan inte tystas. Det sägs ju att ensam är stark, men det tror inte vi på.
Vi klarar oss visserligen bra utan något slags demokratintyg från det politiska etablissemang som är i full färd att med att förvandla demokratin till ett tomt skal.
Men vi klarar oss inte utan alla människor i detta land som kämpar för en demokrati värld namnet - i kampen för jobben och välfärden, i kampen för en bra skola åt alla, i kampen mot överklassens girighet och egoism, i kampen mot EU och EU:s nya grundlag, i kampen mot USA:s ockupation och i kampen mot det system som gör att Göran Persson och han kapitalistkompisar kan sitta i sina stora herrgårdar och njuta medan tiotusentals vanliga människor inte ens har en egen bostad. Och i kampen mot det system där medelförmögenheten i Danderyd utanför Stockholm är 3,2 miljoner kronor, samtidigt som var tredje svensk har större skulder än tillgångar.

Tillbaka till startsidan