1:a-majtal av Yngve Berlin Röd Front 2010 i Lysekil

Kamrater.

Hade väderprognosen från i går stått sig så hade regnet öst ned, här och nu och då hade jag kanske nöjt mej med att bara hålla med föregående talare.

Vilket jag naturligtvis också helt och hållet gör.
Fattas bara annat.
Men jag tycker vädret tillåter lite mer.

Vi har i minst fyrtio år i rad genomfört Röd Front demonstration 1:a maj här i Lysekil.
Med en sådan tradition är det speciellt gott att vi har en ung kamrat som huvudtalare idag som formulerar sin och Partiets syn på vikten av internationell solidaritet.
Ger sin och Partiets syn på de viktigaste bland alla viktiga frågor. proletär internationalism, ungdomen och framtiden.

Men jag måste erkänna att det är svårt att stå i en talarstol på 1 a maj utan att tala om de verkligt stora nästan ofattbara orättvisorna i världen.

Om imperialism och det hänsynslösa globala förtrycket.
Om folkens rätt att försvara sig och göra motstånd
Om vem som är de verkliga våldverkarna och de verkliga terroristerna.
Om att Sverige med bombhögern i regeringsställning är en skändlig och allt aktivare part i denna globaliserade terror mot fattiga folk och nationer.
Om den hejdlösa rovdriften på människor och natur.

Men kamrater
Det mesta om detta är redan väl formulerat och framfört.
Och kampen för socialism är som vi vet, internationell till sitt innehåll, (Proletärer i alla länder förena er), men nationell och i viss mån även lokal, till sin form.
Ett valår som detta kan man i brist på öppen klasskamp från arbetarklassens sida formulera det, ”bort med borgarregeringen och in med fler kommunister i kommunfullmäktige”.
Och vad gäller den kommunala delen så tycker vi att Kommunistiska Partiet i Lysekil bedriver en kommunpolitik som är hundra procent vänster.

Men även över den kommunala politikens förutsättningar kastar borgarregeringen sin slagskugga.

Under de snart fyra år som högeralliansen regerat landet har de rika blivit allt rikare och de fattiga allt fattigare, inklusive kommunerna.
Men vem trodde något annat.

Men säkert hoppades och trodde många arbetare att fackföreningen i ett land med en öppet aggressiv borglig regering skulle radikaliseras och gå i spetsen för ett organiserat motstånd, och i alla fall sätta käppar i hjulen för den allt uppkäftigare överklassen.
Det hade varit full möjligt och det minsta man kunnat begära.
Men maken till tamt agerande får man leta efter.

Men tyvärr inte så länge om man skall vara ärlig.
För det var länge sedan borgare och överklass mötte välorganiserat motstånd från LO:s organisationer.
En av orsakerna är att ledningen har mer gemensamt med direktörerna i bolagen än med de medlemmar som betalar deras direktörsliknande löner och pensionsvillkor.

Igår avblåstes elektrikerna sina stridsåtgärder och därmed är det platt fall över hela linjen.

Jag fick nästan en släng av svininfluensa när jag hörde Skogsindustriernas VD Marie  Arwidsson ondgöra sig över pappersarbetarnas strejk.
På värsta Lidingösvenska gnäller hon fram att det är oansvarigt och osolidariskt av pappersarbetarna att kräva mer än vad andra arbetare fått i sina avtal.

Svenskt Näringsliv har en vältrimmad organisation med kvinnliga och manliga representanter med välsmorda trutar och obegränsat utrymme i media.

När väl ett svekavtal är slutet så trummar man på och hävdar att solidaritet och samhällsansvar är lika med återhållsamhet från de arbetande folket sida.
Det är vedervärdigt att höra dessa ultraförmögna överklassare ha åsikter om solidaritet och ansvar.

Avtalen hanns nät och jämt skrivas under förrän de stora bolagen presenterade rekordvinster och frikostig aktieutdelning.
Aktieutdelning i de börsnoterade företagen beräknas hamna på 150 miljarder kronor.
Det är i det närmaste ofattbara summor.
Det är pengar som istället skulle användas för att förstärka fattiga och lågavlönade människors hushållskassa vilket skulle resultera i fler arbetstillfällen och mindre fattigdom.

Det är pengar som skulle kunna skapa vettiga samhällsnyttiga arbeten i den offentliga sektorn och industrin.
Det är pengar som skulle kunna förbättra villkoren för vård, omsorg och skola

Det är en politiska linje kommunisterna alltid förfäktat.
Högre löner till de arbetande folket och skatt efter bärkraft är en del av den politik som skulle leda bort från kris och massarbetslöshet.

Det arbetarna tvingas avstå används nu istället till destruktiv spekulation eller lyxkonsumtion av en svinrik minoritet.

Usla löneavtal är inte bara uselt för den enskilde arbetaren.
Det är uselt och destruktivt för hela samhället.

Det handlar om pengarna skall användas till vettig konsumtion, eller till vanvettig spekulation, svårare än så är inte frågan.
Men det är få om än någon i riksdagens partier som vågar vara lika djärv som pojken i sagan om kejsarens nya kläder.
Man drar förmodligen en lättnandets suck över att pengarna blev kvar hos bolagen och aktieägarna.
Den kompakta tystnade i avtalsrörelsen från de så kallade röd gröna kan inte tolkas på annat sätt.

Men högerpolitiken drabbar inte bara, eller främst arbetarklassen med usla löneavtal.

Det största gisslet är trots alla svekavtal, arbetslösheten för gammal som för ung.

Den så kallade arbetslinjen som borgarna är beredda att  bokstavligt talat trampa på lik, för att bevara och försvara är vedervärdig.
Men om det idag är Sven Otto Littorin som står i främsta ledet för att försvara detta cyniska missfoster så var det faktiskt sossarna på 90 talet som avlade eländet.
På den tiden utgick ett påbud från den socialdemokratiska regeringen att ”försäkringssystemen skulle renodlas”

Försäkringsläkare stängde redan på den tiden av sjuka och invalidiserade folk från sjukförsäkringen om de tyckte att personen borde klara av ett mer akademiskt jobb.

Om personen faktiskt saknades utbildningen för ett föreslaget jobb, så var det ett fall för utbildningssystemet.
Och om jobbet inte ens fanns att söka, så var det ett fall för AMS.
Att människor med fel utbildning tvingades söka jobb som inte fanns och fick sänkt ersättning kvittade lika för försäkringssystemen redan på den tiden.
Renodlingen hade börjat.

Men jag måste säga att borgarna har lyckats med konststycket att göra det tusenfalt värre på bara tre år.
Nu jagar man till och med cancersjuka i livets slutskede med sin cyniska politik.

Arbetslinjen är inte bara ett exempel på brutal-liberal realpolitik.
Själva begreppet är talande för vad högerns tankesmedjor kan leverera för att förvrida den politiska debatten.
Vad då arbetslinje?
Vem önskar inte en arbetslinje
Folk skriker ju efter arbete.

Men när ideologerna bakom begreppet arbetslinje parallellt driver en ekonomisk politik som medvetet skapar massarbetslöshet, då är det djävulskt utstuderat.

Arbetslinjen är också rent hånfull mot de arbetare som lyckats nå pensionsålder efter ett långt och ofta strävsamt liv.
Jobbskatteavdragen gäller inte redan genomfört arbetsliv.
Den gäller inte för pensionärer.
”Sänkta skatter skall få fler att vilja jobba” säger finansminister Borg.
Fantastiskt uttalande av en regering som har massarbetslöshet som politiskt verktyg.

En effekt av detta är att pensionärerna betalar högre skatt än de som har arbete.
Det blir en ren straffskatt på pensionärer trots att man genomfört en maxararbetsinsats i sitt liv.

Men som sagt ingen borde vara överraskad av att högern driver en cynisk högerpolitik.
Men man borde vara bekymrad över att inte fler går till motattack.

Vi kommunister anser att alla människor har rätt och skyldighet att efter förmåga delta i ett samhällsbygge.
Sänkt pensionsålder och 6 timmars arbetsdag så man kan dela på jobben.
Det är en del av vår arbetslinje.
Men detta förutsätter också ett samhälle där social trygghet och materiell välfärd kommer alla till del.
Det är vår välfärdspolitik.
Det är lång väg dit, och riktningen för tillfället i svensk politik, bär åt motsatt håll.

Nu är det trots allt valår och förhoppningar tänds om förändringar till det bättre, hos de många som drabbats av en rekordkall politisk vinter.

En sak är säker,.
Borgarregeringen måste bort.
En mandatperiod till, med ett valresultat som nyliberalerna kan tolka, som fritt fram att rasera resten av Välfärdssverige, är en ruggig tanke.

Naturligtvis satsar gny och gnäll organisationen fram för andra, Svenskt Näringsliv fullt ut på att Reinfeldt, Margret Olofsson, major Björklund och pastor Jansson skall behålla regeringsmakten.
Man har ju resurser, det blev ju en del över i avtalsrörelsen.

Med den rödgröna oppositionens hjälp kan det lyckas.

Vad sägs om Mona Sahlins uttalande. ”det måste bli lättare för arbetare att göra klassresa, det måste bli lättare att göra karriär”.
Nåt för en långtidsarbetslös att söka tröst i. 

Eller Monas löfte eller förslag att höja pensionsåldern till 67 år.
Eller Bodströms löfte att ”ge varje ungdom en poliskontakt”.
Och i och med löftet om höjd bensinskatt, har man förmodligen lyckats charma både ungdomar, pensionärer och glesbygdens folk.
Gladast är nog ungdomarna som skall få en egen poliskontakt, som kompensation för att höjd pensionsålder stänger ute dom ytterligare två år från arbetslivet.

Snacka om rivstart i valrörelsen.

I rättvisans namn skall jag nämna att ”de rödgröna” just aviserat att man vill höja taket i A-kassan och ge kommunerna några extra miljarder de tre närmaste åren.
Men taket i A-kassan är inte hela A-kasseproblematiken och kommunerna måste få åtskilliga miljarder mer än idag, om man vill värna välfärden.

Det kan låta lite gnälligt från vår sida kanske, att inte uppskatta att de rödgröna, i alla fall inte gör som den borglige finansministern Anders Borg, som lovar att absolut inte ge mer pengar till kommunerna under nästa mandatperiod.
Det är hans främsta vallöfte hittills.

Men vi konstaterar helt kallt att det inte finns en vilja att utmana kapitalet från något av partierna i den rödgröna oppositionen.

Vi kommunister har inga illusioner om att det skulle var realistsikt eller ens önskvärt att utan en folklig aktivitet förändra de grundläggande förutsättningarna för samhället.
Eller att utifrån ett valresultat dramatiskt ändra klassförhållandena så vi kunde utveckla välfärden och den sociala tryggheten istället för att avveckla den.
Så enkelt är det inte.
Frågan står klass mot klass.

Kapitalisterna kommer aldrig att släppa ifrån sig det minsta makt, eller inflytande, utan att den tvingas till det.
Det är naivt att tro att man med eftergift på eftergift, skall kunna göra kapitalisterna nöjda, blidka dom, och få dom att begränsa sin girighet.
Det är lika naivt som att tro att man kan simma omkring med en vithaj, och få den mätt och lugn genom att mata den med lite köttbitar då och då.
Har den väl fått smaken av blod då är det kört.

Det finns ingen hejd på blodtörsten och girigheten.
Och då syftar jag inte på vithajen, för den kanske fått ett oförtjänt dåligt rykte genom TV.

En något krystad övergång från detta tema med brutala hajar kanske kan vara att  det är valår i år, och eftersom Partiet haft mandat i det kommunala forumet i över 30 år, så kan det ha sin plats även i Röd Front.

Nu är det ju så att kommunismen och socialismen är en gammal idé, men med en evigt ung själ, så vi har fixat våra trettio år i Lysekils kommunfullmäktige ganska bra tycker vi.
Jag känner i alla fall flera ledamöter som drabbats av betydligt värre mögelskador.

Även i Lysekil har vi haft öppet borgligt styre i över tre år.
Fram för allt i Kommunstyrelsen och den inre kretsen i aktiebolaget Lysekil, dit allt mer makt flyttats på bekostnad av det folkvalda kommunfullmäktige.

Vi myntade inför förra valet, efter årtionden av totalt samförstånd mellan fram för allt folkpartiet och socialdemokraterna, begreppet:
”Rösta på Sven Gunnar Gunnarsson (s) och få Roland Karlsson folkpartiet på köpet.
Köp en betala för två”

Vi blev sannspådda fast lite omvänt kanske, och Roland Karlsson folkpartiet blev den allt mer allsmäktiga Kommunstyrelsens ordförande.

Det är inget djärvt påstående att hävda att borgarkartellen i Lysekil, fick majoritetsläge i Kommunstyrelsen, och mer än nödvändig, egen beslutsmakt, tack vare socialdemokraternas vägran att ha teknisk, med betoning på teknisk, valsamverkan med Kommunistiska Partiet.

Socialdemokraterna var splittrade i frågan, men det slutade med att man avstod valsamverkan vänsterut, och ”valde att gå i opposition”, som man uttryckte sig, i eftervalsdebatten.

Och så gick man gick i opposition, och sedan har vi faktiskt inte hört nåt mer ifrån dom.
I alla fall inte som opposition.

Sveriges kommuner är i princip tvångsförvaltad, det är min uppfattning.
Kommunerna har allt mer påtvingats ansvaret för offentlig service, speciellt vård och omsorg.
Då förstår var och en, att kommunens möjligheter att axla denna roll, beror helt och hållet på vad regering och riksdag är beredd att leverera, för att finansiera den

Att medvetet undergräva den kommunala ekonomin är ett sätt att låta kommunerna sköta systemskiftet och minimera den offentliga servicen.

Sveriges Kommuner och Landsting SKL har i en nyutkommen rapport om välfärdsfinansieringen i framtiden, kommit fram till att det behövs en kommunalskattehöjning på 13 kr, fram till 2035 för att fixa dagens servicenivå.

13 kr i kommunalskattehöjning är inget förslag från den tvärpolitiska programberedning bara ett mått på vilka behoven är.

Det intressanta är i alla fall att man konstaterar att det ”inte saknas resurser totalt sett i samhället”, ”det handlar om hur vi skall kunna kanalisera dem till vården”.

Det är precis vad vi har hävdat hela tiden ”det fattas inte pengar” dom är på fel händer.
Läste veckans SKTF tidning och där berättas under rubriken Äckligt rika att Ingvar Kamprad med familj och H&M:s Stefan Persson. Tillsammans äger mer pengar än vad alla Sveriges kommuner har i skatteintäkter 2010.

Visst är det fantastiskt, och ändå är det bara kommunisterna i fullmäktige, som på allvar hävdar rättvisare fördelning på nationell nivå, för att klara den kommunala välfärden.
Det beror naturligtvis på att vi är beredda att utmana den kapitalistiska makteliten.

Att pengarna i allt större omfattning finns i vad vi anser ”fel händer” är högerpolitikens kärna och man vet att löpa linan ända ut.

När SKL:s tvärpolitiska programberedningen väl konstaterat att det finns pengar i överflöd då kommer steg två.
Och ordförande i beredningen Anette Åkesson Moderat säger:
”Vi måste våga prata om effektiviseringar, prioriteringar, det offentliga åtagandets innehåll, försäkringsalternativ och skatte- och avgiftsnivåer.”

Just så.
Man vill att den privata ekonomi, i större grad avgör vilken kvalitet på vård och omsorg man kan räkna med.
Här kommer Lagen Om Valfrihet i vården, den så kallade LOV in i bilden.
Den är ännu inte avgjord i Lysekil, den frivilliga lagen har stött på patrull.
Man vill öppna för privat drift som kan erbjuda extratjänster som den kommunala vården förbjuds att tillhandahålla.

Eftersom Kommunistiska Partiet anser att all vård och omsorg skall ske i offentlig regi och utan vinstintresse, är vi bestämt motståndare till införandet av LOV .
Den valfrihet vi värnar, med lika villkor för alla, ryms bara i en samhälleligt organiserad vård med vårdtagarnas bästa i fokus.

Vi håller fast vid arbetarrörelsens solidaritetstanke, och avvisar alla förslag att bryta ned den offentliga vården och servicen.
Resurserna till vården kommer naturligtvis bäst till sin rätt om den organiseras långsiktigt och efter de behov medborgarna har. 
Men högern vill ge marknaden fria händer att profitera på vårdbehov.
Men LOV och avreglering har inget med valfrihet för den vanlige enkle medborgaren att gör.

Avregleringen av elmarknaden förskräcker och nu senast har vi drabbats av apotekens upplösning, som lett till prishöjningar av receptfria läkemedel bland annat.
Och det är extra allvarligt när privatiseringshysterin drabbar sjuka och vårdbehövande.
Vi kommer att göra allt för att Lysekil skall förbli en LOV-fri zon.

Hade man kunnat lita på socialdemokraterna det allra minsta så hade den saken varit redan varit klar.
Men det räcker med att en socialdemokrat lägger ned sin röst, eller är på uppdrag på annan ort, så vinner privatiseringsförslaget.

Jag har läst många utredningar i mina dagar. Men LOV utredningen tar priset.
I andra utredningar har det har nästan alltid funnits aspekter åt båda håll.
Det har funnits plus och minus.
Det har funnits konsekvensbeskrivningar och kostnadsberäkningar.

Men enmansutredare och projektansvarig för LOV:en, Anders Fischer har levererat en totalt enkelriktad partsinlaga för LOV, inte en kritisk stavelse.

Jag måste säga att jag aldrig sett på maken.
Men makan har jag sett, och hört flera gånger.
Man kan drabbas av svårmod för mindre.

Kommunpolitikernas stora bekymmer, borde vara att man gjorts till regeringens verktyg för att verkställa nedrustningen av den offentligt tillgängliga servicen.
Men man accepterar sin roll, som om bristen på pengar var given av en naturlag.

I, ”det finns ju inga pengar – perspektivet”, blir det ännu märkvärdigare med de prioriteringar kommunledningen gör.
En sak är att inte våga eller förmå att kräva pengar från sina egna partikamrater i regering och riksdag, det är mest ynkligt dubbelspel.

Men att använda dom knappa resurser som finns i kommunen, till överdådiga projekt som strandpromenaden i Gamlestan och dyra projekteringar för exklusiva bostäder för sommarboende.
Det är oacceptabelt.

I kommunens årsredovisning som debatterades i fullmäktige förra veckan kan man läsa att.
”Utvecklingen med att kapitalstraka köpare omvandlar åretruntvillor till sommarbostäder tenderar att fortsätta.
På sikt leder detta till en inflyttning då en del sommarbostäder konverteras till permanentboende bl.a. i samband med de sommarboendes pensionsavgångar”

Kommunledningen tycker detta är helt OK.
Till och med önskvärt.
Överklasspensionärerna skall rädda kommunens ekonomi och infria vision 2015, då det skall finnas 15 000 mantalsskrivna Lysekilsbor.

Det handlar faktiskt inte om att sommarstugeägare i allmänhet flyttar hit vid pension.
Som alltid skett och som varit bra för kommunen.
Nej det är uttalat ”kapitalstarka” som trenden gäller.

Visst kommer Per Mangelus att tjäna pengar på sitt Norra Hamnstranden,
som precis som bosättningarna i Bansvik kommer att bebos av merparten, icke mantalsskrivna.
Kommunen står för kringkostnaderna,och Mangelus håvar in pengarna.

Korkade kommunpolitiker, i en attraktiv kustkommun, måste väl vara drömmen för en byggherrar med obegränsad mängd Norskt kapital i ryggen.

Hur många förmögna pensionärer som skall åldras i sina exklusiva bostäder i Lysekil står skrivet i stjärnorna.
Men bäva månne hemtjänstens personal om dom får LOV eller tvingas ta hand om servicen för denna krävande grupp.

Samtidigt som kommunen gör dyra projekteringar, för dyra bostäder i Gamlestan, så eliminerar man möjligheten till billigt boende för ”icke kapitalstarka” på Fridhemsberget.
Hör bara på fastighetsförvaltningens motivation till sitt beslut att förskingra 60 lägenheter i Fridhemsbergen.
”Vi kan se en risk i att återföra 50-60 permanentbostäder till bostadsmarknaden där vi då riskerar att få en obalans på tillgång och efterfrågan”.
En risk i att återföra, 50-60 permanentbostäder till bostadsmarknaden.
Då skall man veta att detta beslut togs samtidigt som kommunen för ”Norra Hamnstranden”  antog en detaljplan för ca 60 nya bostäder en ”blandning av bostadsrätter och hyresrätter i flerbostadshus och tätt liggande fristående hus och/eller radhus”! Står det i detaljplanen.

Jag behöver naturligtvis inte påminna om vem byggherren är för den godkända detaljplanen.

Frågan är befogad: Vad har kommunalrådet Roland Karlsson blivit lovad.

Skall jag ha en snäll tolkning så är det att han på allvar tror att PM:s fastighetsimperium skall få Lysekil att blomstra med hotell, Spaanläggningar och hitflyttade överklasspensionärer.
Kommunens budget för det vidlyftiga projekten påstås landa på 30 miljoner för kommunens del.
Men det stannar inte vid denna summa.
Det kommer att bli mycket dyrare!

Och ytterligare kostnader blir det när kommunen säljer sina egna lokaler och fastigheter och hyr in sig hos exploatören, som fått fastigheterna till vrakpris.

Just nu är Skanska i full fart med att riva den f.d. kommunalägda fastighet Rinkenäs och eliminera 4000 kvadratmeter, också dessa naturligtvis före detta kommunalägda, för att på dessa ruiner bygga ca 10 000 kvadratmeter skola, som sedan skall hyras av kommunen.
Varför skulle inte Skanska kunna bygga direkt för kommunen om man nu tycker att skolan skall byggas just här.
Jag har bara ett svar, skumraskaffärer.
Det är lindrigt sagt Ebberöds bank, men det tycks inte bekymra herr Karlsson, Fartblind, och bländad av storslagna planer, som han är.

Detta vårdslösa hanterande av knappa skattemedel, och gemensamt fastighetskapital är naturligtvis ett hot mot den kommunala verksamheten i övrigt.
Ju mer resurser som förskingras i projekt som inte gynnar allmänheten, ju mer drabbas vård och omsorg, fritid och ungdom, och även innehållet i den skola man valt att dyrt hyra, istället för att själv äga.

Kommunens hanterande av det gemensamma fastighetskapitalet är inte en teknisk fråga om bygg- eller fastighets politik.
Det är en moralisk fråga.

Jag är övertygad om att de exklusiva byggprojekten i Norra och södra Hamnen bidragit till att vi fått färre arbetstillfällen i de industrier som flyttat bort.
Jobb har helt klart ramlat av flyttlassen.

Jag tycker också det är en moralisk fråga när man förskingrar fullgoda fastigheter istället för att göra som Kommunistiska Partiet förslog.
Skapa vuxenbemannat ungdoms boende för studenter i exempelvis Fridhemsberget.

Kommunalrådets argument mot vårt förslag var att ”Om ett sådant boende behövs så finns det säkert privata aktörer som sköter om den saken”
En skolpolitisk dödgrävare.

Det är också högst märkvärdigt och omoraliskt att sälja den kommunal fastighet färgarskolan, istället för att göra som bland annat Kommunistiska Partiets föreslog göra den till ungdoms hus eller kulturhus.

När försäljningen debatterades i fullmäktige då beskrevs problemen med fukt och mögel som ”nära döden upplevelser”, i fullmäktiges talarstol av socialnämndens ordförande, och det talades om summor på 10 tals miljoner för att sanera fastigheten.
Men det handlade mer om mygel än om mögel.
Och det handlar om politisk moral.

Nu skall fastigheten Färgarskolan istället bli exklusiva bostadsrätter och några större problem med mögelskador kunde inte den nye ägaren se.
Det är märkligt med kommunens fastighetsaffärer.
Innan man skall sälja dom går man ut och berättar hur fuktiga och mögliga dom är.
Omöjliga att driva kommunal verksamhet i.
Medan vi kommunister säger: Allt är möjligt!!!
Så tycks kommunens fastighetsförsäljare snarare framhålla att, Ingenting är omögligt!

Kamrater.

Jag vill bara avsluta med en uppmaning till alla som upprörs över att samhället blir allt mer orättvist.

Som upprörs över att klassklyftorna ökar.

Som upprörs över att allt fler människor hamnar offside i samhället på grund av arbetslöshet.

Som upprörs över att en liten klick människor med kortsiktig ekonomi och snikenhet gör vardagen problematisk för allt fler.

Sluta inte att vara upprörda, men ta ett steg framåt.

Gör något konkret.

Några tips.

Gå med i Kommunistiska Partiet.

Och/eller, ta en prenumeration på tidningen Proletären och bli politisk allmänbildad.

Och/eller, ta en valsedel där det står Kommunistiska Partiet på när det blir aktuellt i september.
Lägg den i valurnan så lovar vi att driva en politik i fullmäktige som också i fortsättningen är,  100 % Vänster.

Tack kamrater.

Tillbaka till startsidan