Tal av Yngve Berlin På Kommunistiska Partiets valupptakt i Lysekil 26/8-06

Detta är Kommunistiska Partiets valupptakt.
Även om vi är aktiva både på gator och torg och i fullmäktige mellan valen, så passar vi ändå på att  ta en valupptakt så här alldeles inför valet.
Vi sticker emellan här nu innan Trollkarlen skall göra sina illusionstrix för barnen.
Vi skall till skillnad från honom föröka skingra illusionerna som finns i politiken så gott det nu går.
Vi inga ballonger som folkpartiet, för man vet ju hur det går med ballonger efter ett tag, dom spricker eller tappar luft.
Vi har heller inga karameller som sossarna och inga mått skopor heller, men vi har en rak politik som man kan lita på.

Det är bara drygt tre veckor kvar till valet.
Det är inte att ta miste på.
I TV avlöser politikerna varandra i sofforna och lovar sina tilltänkta väljare än det ena än det andra i sin jakt på röster och mandat.
Lokala politiker har till och med vågar sig ut på stan.
Utspelen fullkomligt haglar över oss och man gör allt för att skilja ut sig från de andra partierna, eller så kallade blocken, och framstå som det bästa alternativet i valet.
Men det är inte lätt att se skillnaden, i alla fall inte om man skall gå efter vad partierna gjort den gångna mandatperioden, istället för att lyssna på vad dom säger sig vilja göra nästa  fyra år.

Men det är inte enbart löften man för till torgs.
Man blandar löften och hot.
Ett löfte till de marginalväljargrupper som redan har i överflöd, är naturligtvis ett hot mot oss som skall bära lasset.
Så kunde man läsa i dagens Bohusläning på sista sidan att ”Maud Olofsson sticker ut hakan”
Hon hävdar att ”svenskar måste sluta vara matade fågelungar”. Och att vi bara
”väntar på att någon annan skall fixa saker och ting” raljerar hon.

Är det månne personalen i den offentliga sektorn som hon tänker på?
Dom om några har väl just försökt ”att fixa saker och ting” själva, trots att neddragningar gjort det närmast omöjligt att hinna med  arbetsuppgifterna.
De höga siffrorna för långtidssjukskrivna fram för allt hos kvinnor i offentlig sektor, talar sitt tydliga språk.

”Det är så lätt att ropa på staten när vi skall lösa våra samhällsproblem” säger Maud Olofsson.
Men det är väl inte fram för allt det personal inom offentlig sektor som går på knäna gör.
Man biter ihop och i värsta fall går man i väggen.
Det hade varit bra mycket bättre om man ropat på att staten skulle ta sitt ansvar.
Det är nämligen där i regering och riksdag man kan fördela landets rikedomar.
Om viljan hade funnits.
Men vi känner igen argumenten från Lysekils kommunfullmäktige.
Och där är Maud Olofsson knappt representerad.
Där har vi i Kommunistiska Partiet oförtrutet hävdat att behoven måste styra kommunens verksamhet.
Och den som förnekar att det finns pengar i överflöd i detta land till en sådan politik, måste var mer än lovligt korkad.
Eller så har man helt andra syften med sin politik är att skapa välfärd för de många medborgarna.
Men lika väl har samtliga övriga partiers representanter sett ut som ett gäng obebodda fågelholkar när man hävdat att det är oansvarigt, oetiskt och omoraliskt att skära ned vettig och nödvändig kommunal samhällservice, bara för att de redan rika och stormrika i detta land skall få ytterligare skattebefrielse.

Från Vänsterpartiet till Moderater och Lysekilspartisten värjer man sig för våra tankar att man måste slåss för en rättvis fördelning även i kommunala politiska församlingar.
Vänsterpartisten Tommy Karlsson uttryckte sig så här på budgetmötet 2003.
” Vi tycker inte enighet i sig är ett självändamål, men det är viktigt att vara enig vad gäller nedskärningar”.
Just så har Vänsterpartiet agerat under dessa fyra år sedan förra valet.
Vi varnade för tomma stolar vid en röst på Vänsterpartiet.
Man fick med nöd och näppe två mandat och stolarna har inte varit tomma så många gånger men man har med Tommy Karlsson ord tagit ansvar och ”varit eniga med sossar och borgare vad gäller nedskärningar”
Mna har ingått i en enad front mot oss som hävdat en annan linje.

De som röstade på Vänsterpartiet förra valet för att få en vänsterpolitik blev lurade, inte av tomma stolar utan att Vänsterpartiet satte sig i knäet på (s) och högeralliansen.
Årets val blir därför mycket lättare för Vänsterpartiets tidigare väljarna.
Röstar man på Kommunistiska Partiet får man en vänsterpolitik.
Röstar man på Socialdemokraterna så får man framför allt Roland Karlsson och folkpartiet på köpet.
Köp en betala för två?
Men som sagt vill man ha en opposition mot S-G-R-K aliansen, (Sven Gunnar Roland Karlsson alliansen) som styr kommunen nu då är det Kommunistiska Partiet som gäller.

I vår annons till detta möte skrev vi:

”Det behövs minst 4,5 % arbetslöshet”
(TT nyhet 22/8 06)
Hög arbetslöshet bra för aktieägarna!
Omänskligt slöseri tycker kommunisterna!

Vi tycker arbetslösheten, inte minst ungdomsarbetslösheten måste var valet viktigaste fråga.
Och den har på något sätt också börjat bli det.
Men på ett mycket oärligt sätt från vissa partier.

Enligt almanackan upphörde rötmånaden den 24 augusti det vill säga i onsdags denna vecka.

Men så här i valtider så skall man nog trots detta ta det väldigt försiktigt, fram för allt med det valfläsk som serveras,
I demokratiskt mening är sannerligen inte rötmånaden över.

Vad sägs om högerpartiet Moderaternas senaste anrättning och kostym,
”Det nya arbetarpartiet.”

Det är sant att Socialdemokraterna med godsherren Persson i spetsen för länge sedan glömt arbetarklassen och vanligt folk, till förmån för den rikare delen av medelklassen och sig själva.
Den politiska överklassens miljonärer vet att fixa det för sig.
Även om valpropagandan skall försöka att få arbetarklassen till valurnorna så är det helt andra grupper som gynnats av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och miljöpartiets regeringskonstellation,
den gångna mandatperioden.
Men att Reinfeldt, Kent Olsson och Staxäng och för den skull Hans Nordlund eller Mats Karlsson skulle fylla ut detta tomrum, är väl lite magstarkt, hur man än tolkar begreppet arbetarparti.

Om man så haft den allra frikostigaste tolkningen av begreppet arbetarparti, som jag sett skymta i någon moderatinsändare.
Det vill säga att man är ett parti som vill skapa fler arbetstillfällen och minska bidragsberoendet, så är även detta en rötmånadslögn.

Moderaterna och högern vill sätta ytterligare press på de människor som idag av någon anledning inte kan eller får försörja sig själva, det är sant.
Man vill försämra för de arbetslösa, försämra A-kassan, det är sant.
Men man vill inte avskaffa arbetslösheten, det är bara en högerpartistisk propaganda lögn.

Men nu är det så illa att det inte bara är Moderaterna som ljuger om sin syn på arbetslöshet.
Faktiskt gör hela det politiska etablissemanget detta.

Jag vet inte hur många gånger vi offentligt i debatter hävdat att den arbetslöshet som idag plågar hundratusentals människor (lågt räknat) och som är ett gigantiskt samhälleligt slöseri.
Och som drabbar en stor del av den uppväxande generationen.
Det är en medveten politik.
Det finns till och med en ekonomisk term för detta.
Jämviktsarbetslöshet, kallar ekonomerna det.
Med permanent hög arbetslöshet skall lönerna och arbetsvillkoren pressas till förmån för aktieägarnas vinster.
Så är det tänkt
Och så fungerar det. 
Detta krav eller önskemål från kapitalet och aktieägarna, har regering och riksdag gjort till sin politiska huvudväg.
Och medlemskapet i EU har konfirmerat denna människofientliga arbetsmarknadspolitik.

Att politiker medvetet skulle skapa arbetslöshet, bara för att det gynnar aktieägarna.
Nej så jäklig och falsk kan ingen vara, tänker säkert många medborgare som gärna vill tro gott om människor, även om det handlar om välavlönade politiker.

Vi måste tyvärr meddela att detta är en falsk och felaktig förhoppning om politiken i Sverige idag.

I Tisdags den 22 augusti vaknade jag till TT:s halvsex nyheter.( 05.30)

-Vår nuvarande bedömning är att det tyvärr behövs en arbetslöshet på 4,5 % för att inflationen inte skall ta fart”.
”Riksbanken kommer att trycka på stoppknappen trots att arbetslösheten ligger på över 4 %”

Orden är Konjunkturinstitutets generaldirektör Ingemar Hansson.

Generaldirektören avslutar intervjun med orden ”Vi kommer nog att få leva med ett betydande inslag av ofrivillig arbetslöshet”.
Han slår helt sonika fast det som de politiska makthavarna vill mörka, ”kapitalet behöver en arbetslöshet på 4,5 %”

Jag hade tänkt tipsat vänner och bekanta om intervjun med Generaldirektören men det fungerade inte.

Av någon anledning så sändes det aldrig igen.
Man skrev inte om det på Text TV.
Den gick inte att läsa i Aftonbladet, Dagens Nyheter eller svenska Dagbladet.
Det var blankt på Dagens Industri, tidningen Affärsvälden och alla andra kapitalistblad som gick att nå på nätet.
Det säger en del om politikens dubbelspel. Det var för känsligt. Man sorterade bort nyhetsinslaget.

Jag skulle tro att politikerna här i kommunen och på torget inte vill kännas vid detta faktum att huvudlinjen i svensk politik idag är att bevara arbetslösheten snarare än att bekämpa den.
Visst önskar man full sysselsättning och välfärd, eller.

Men kommunpolitiker och lokala politiker är naturligtvis delaktiga i den nedskärning som skett inom den offentliga sektorn, om man inte protesterat.
Man kan skylla på att regeringen undergrävt den kommunala ekonomin så att pengarna inte längre räcker till, och det är sant, men man kan inte svära sig fri från att man verkställt nedskärningarna.

När vi i Kommunistiska Partiet hävdat att behoven måste vara utgångspunkten för kommunal service så har övriga fullmäktige förfasat sig.
När vi har hävdat att kommunen måste kräva en rättvisare fördelning av de resurser som finns i samhället har det avvisats som orealistiskt.
Trots att samma politiska majoritet suttit i Riksdag som i kommunfullmäktige.
Det är inte bara fegt utan ödesdigert.
Det är att delta i dubbelspelet.

Hur skall man kunna bekämpa arbetslösheten och ge ungdomarna en chans att komma in i arbetslivet om man bedriver en politik som skapar massarbetslöshet för att gynna aktieägarnas vinster.

Det har försvunnit 250.000 jobb i den offentliga sektorn, Lysekil har fått ta sin del.
Till vilket pris.
Jo massarbetslöshet, underbemanning i vård och omsorg och långtidssjukskrivningar hos fram för allt kvinnlig personal.

Lars-Arne Staxäng har i en insändare den dåliga smaken att göra politik av den höga arbetslösheten, som hans parti ideologiskt nästan är fader eller moder till.
Att då prata om jobbpaket som skall avskaffa arbetslösheten är osmakligt.
Dom vill ju ha minst 4,5 % arbetslöshet. Eller är man oense med storkapitalet och EU?

I detta samanhang noterade jag en lustig sak i gårdagen Lysekilspost.

”Rivstart för Sverige”
Det passar jättebra som arbetsnamn för en högerpartikampanj, ”rivstart” men man är sent ute med sitt program.
Redan på åttiotalet startade sossarna med god hjälp av övriga riksdagspolitiker rivningen av välfärdssamhället.

4,5 % arbetslöshet Nej.
Ta vara på alla mänskliga resurser JA

Vi vill inte ha någon rivstart.
Vi vill avsluta rivningen av välfärdstaten.