1:a-majtal av Yngve Berlin Röd Front 2009 i Lysekil

Kamrater Lysekilsbor

Det är inte utan att man är stolt över att tillhöra ett revolutionärt kommunist parti i dessa dagar.
Verkligheten bekräftar dagligen och allt mer brutalt riktigheten i vårt politiska budskap om vikten av att bekämpa kapitalismen och slåss för ett socialistiskt samhällssystem.
En socialistisk värld.

Vi har hela tiden hävdat att kapitalismen är ett rövarsamhälle och att produktion för profit och inte för människornas behov är ett inhumant och dödfött sätt att organisera samhället.
När sedan girigheten och tempot i de globaliserade finanserna i det korta perspektivet ger större vinster när man sysslar med spekulation istället för produktion kan det bara sluta på ett sätt.

Nu talar till och med statsministern och högerpartisten Reinfeldt om finansvärldens girighet och förfasas över att kapitalister beter sig som just kapitalister.
Vi väntar med spänning på att Mona Sahlin skall göra liknande radikala uttalande.

Så visst är man stolt över att vara kommunist och inte behöva betrakta skeendet i samhället, yrvaket, som många andra.
Jag tycker uppriktigt sagt, synd om socialdemokratiska arbetare som sett sitt parti förvandlats från ett reformistiskt parti med illusioner om att ”tämja marknaden”, till ett parti som accepterat hela det kapitalistiska konceptet och drygt det.

Kapitalism är inget för vanligt folk skulle man kunna säga, och framför allt inget för arbetarklassen.
Detta har vi hävdat i tusentals olika samanhang, globalt, nationellt och lokalt, och den relativa materiella välfärd svenska arbetarklassen varit begåvad med under några årtionden har inte erbjudits gratis.
Nej den har vunnits i kamp, sedan får övermaga socialdemokratiska ministrar som gav fan i att förändra grundförutsättningarna säga vad dom vill.
Vi har aldrig låtit oss bländas av begränsad nationell välfärd i en värld där folkflertalet svälter och lider av just kapitalism och imperialism.
Vi har aldrig tappat fokus.

Som sagt kapitalismen är inget för vanligt folk.
Alla kan inte bli miljonärer som LO ordföranden Wanja Lundby-Wedin genom att sitta i bolagsstyrelser och bli ”förd bakom ljuset”, när bonusprogrammen beviljas.
De flesta människor inte minst vanliga pensionärer blir utfattiga när dom blir ”förda bakom ljuset” men inte den politiska överklassen dom blir miljonärer.

Samtidigt som jag tycker synd om många, i någon bemärkelse klassmedvetna socialdemokrater, så tycker jag det är lite ”Etmahoa självplågare” över det hela om man får travestera Povel Rammel.
Hur mycket skall man få lov att lägga sin framtid i politiska karriärister och politiska broilers händer och sedan klaga och vara upprörd över att man blev bedragen av ledarnas girighet eller deras karriärer i EU eller näringslivet.
Det får ju vara någon måtta på den blåögda passiviteten.

Karl Marx hävdade ju redan för 161 år sedan när han skrev kommunistiska manifestet att man måste fatta att ”arbetarklassens befrielse måste vara deras eget verk”.
Kan man tänka sig någon mer levande demokratiskt devis än ”arbetarklassens befrielse måste vara deras eget verk”.
En politisk rörelse så långt från snikna ombudsmän och giriga politiker och falska ombud man någonsin kan komma.
Det är sannerligen inte något man förverkligar genom att bara använda sin rösträtt vart fjärde år för att sedan gå i politisk dvala.

Nej alla som tycker att dom blivit svikna av socialdemokraterna och förda bakom ljuset av miljonärerna i fackföreningstopparna, borde snarare säga:
Inte en gång till nu måste vi bryta tystnaden, nu måste vi ställa krav och kämpa.
Och de som fortfarande hyser, om så det allra minsta hopp om att den rödgröna alliansen med Mona Sahlin i spetsen skall ta kamp för arbetarklassens folk kommer garanterat att få se sig förda bakom ljuset, igen.

Att inte bli förd bakom ljuset, utan istället se till att bli upplyst
Det är nog de viktigaste valen arbetarklassen har idag.

Att luta sig mot vad Marx skrev för 161 år sedan kan verka mossigt.
Men han skrev redan då och förklarade orsakerna till den kris som nu förmörkar tillvaron för hundratusentals människor, bara i vårt land.
Men inte enbart i vårt land utan även de fattigaste av fattiga på klotet drabbas av krisen.
Även de i världen som har det värst får det värre.
Det finns ingen samklang mellan den tekniska utvecklingen i världen och sättet att fördela de producerade nyttigheterna.
Den tekniska utvecklingen är fantastisk, rent enorm men det ekonomiska systemet som härskar är totalt ruttet och efterblivet.
Därför blir det kris och elände trots de bästa materiella förutsättningarna.
Det måste vara ett plus att vara marxist i detta läge och förstå att ett annat samhälle är möjligt!

Men innan vi når ”detta möjliga samhälle” måste vi här och nu ta kamp för våra intressen och stoppa förödelse.
Krisen är världsomfattande ingen går fri och just nu i vårt land drabbar den hundratusentals människor med direkt arbetslöshet och ännu fler med försämrade villkor i arbetslivet
Därför måste vi också ta striden just här och nu, och med politiska lösningar som även om dom inte löser de grundläggande problemen ändå begränsar krisens skadeverkningar för de vanliga enkla människorna. 

Jag snackade med en ung arbetarkille i veckan.
Han hade blivit permitterad från sitt jobb. Avskedad med andra ord, eller fått sparken hur man nu uttrycker det.
Han hade varit arbetslös en vecka, men, som han själv uttryckte det hade han haft turen att få ett nytt jobb.

Bara en sån sak som att en ung duktig mekaniker skall behöva uppleva rätten till arbete som högsta lycka är både ödmjukt och tragiskt.
Ödmjukt av killen i fråga och tragiskt för de 69 andra som sökt jobbet men inte fick det.
Han berättade att han blivit lovad anställning fram till sommaren och hoppades på en fortsättning efter semestern.
Sedan måste det ju vända, sa han och gav väl uttryck för vad de flesta hoppas och tror.
Hur skulle man annars kunna planera sitt liv och sin vardag med framtidstro om man inte trodde ”det skulle vända” och bli bättre?
Folk drabbas och folk hoppas
Och i de fall hoppet bygger på viljan att bryta tystnade och ta kamp då är det inte bara fullt mänskligt att hoppas utan också fullt realistiskt att få det att ”vända”, till det bättre.

Och eftersom det inte är en naturkatastrof utan ett system skapat av människor som tvingat hundratusentals andra människor ut i arbetslöshet finns det naturligtvis också politiska lösningar för att motverka det.

Likaväl som det finns politiskt ansvariga för krisen, både de som vägrat att begränsa kapitalismens makt historiskt sett och de som släppt alla giriga marknadskrafter lösa.
Och inte minst de som nu vältrar över krisen på folket.
Högerregeringen och stora delar av medlöparna i LO toppen bär ansvaret.

Hela industrigrenar hotas när profiterna minskar i takt med köpkraften.
Behoven finns köpkraften saknas kan man säga i grova drag.
Sedan finns det naturligtvis produkter och verksamheter som kan ifrågasättas och ersättas med andra och tillfredställa både miljö och människor på ett förnuftigare sätt.

Utan att fördjupa sig i de tekniska detaljerna så är det naturligtvis oacceptabelt att den kunskap och den avancerade teknik som finns på exempelvis Volvo och Saabs anläggningar tillåts ödeläggas.

Men man kan inte göra bilar som inte går att sälja säger någon och får det att låta som den självklaraste sanning i världen och ett bra skäl till att ge upp och slå sönder hela produktionsapparaten.

Nej men man kan väl göra bilar som går att sälja.
Det tycker jag låter som ett bra förslag, och också göra det på ett sätt som gör det möjligt att ta vara på kunskap och teknik istället för att förslösa den.
Man kan bygga ut kollektivtrafiken och allt vad där till hör, vilket är bra i sig.
Allt är bättre än att slå sönder förutsättningarna för tekniska lösningar som kan vara till nytta för medborgarna.
När sedan Volvos ledning delade ut 4 miljarder till aktieägarna motsvarande 10 000 årslöner för Volvoanställda, samtidigt som man varslar ytterligare 1500  då borde till och med Industriminister Maud Olofsson tagit tillfället i akt och spelat indignerad och chockad över hur kapitalister beter sig.

Att befria industrin från kapitalism måste vara en kampuppgift för alla ansvartagande människor, det är uppenbart.

Det är också uppenbart oacceptabelt att byggindustrin stagnerar och yrkesutbildade människor går sysslolösa.
Det är ett makalöst slöseri.
Inte minst med tanke på att bostadsbristen breder ut sig i landet.
Man kan inte bygga lägenheter och hus folk inte har råd att betala säger de oupplysta.
Om den politiska viljan finns kan man naturligtvis se till att det byggs hus och att folk har råd att betala sin bostad.
Konstigt vore det väl annars.
Kunnandet finns behoven finns.
Det är inte pengar som skapar arbete och värde.
Det är arbete som skapar värde och pengar.
En sanning lämplig att trycka i halsen på alla värdelösa nationalekonomer.

Staten måst ta över den industri som kapitalisterna flyr.
Övertagande utan ersättning till ägarna är en självklarhet.

Staten måste stimulera byggandet och stärka köpkraften hos dem som har det sämst.
Och vi säger det för snart tusende gången; Det saknas inte pengar i samhället.

Trots enorma skattesänkningar för förmögenhet, vinster, överklass och övre medelklass under ett par årtionden så hade staten ett överskott på långt över 100 miljarder innan finanskrisen slog till.
Men att använda dessa pengar till folkets väl och ve var naturligtvis främmande för borgarregeringen.
Istället gödslade dom svindlarna och lät pengarna gå till fortsatt spekulation.
Jag hörde någon förvirrad nationalekonom på TV i början av krisen, jag tror det var Fölster eller vad han heter.
Han kliade sin arma skalle och tyckte det var märkligt att ”marknaden” inte reagerade på rätt sätt när man blev överöst med nytt kapital.
Marknaden blev inte nöjd som han hade trott, den bara krävde mer.
Den gubbens ekonomiska teorier håller inte några 161 år det kan jag lova.

Men kamrater om nu industrin drabbats av en överproduktionskris, vilket bara är sant om man accepterar det kapitalistiska sättet att bara de betalningsbara behoven räknas.

Då kan man ändå konstatera att hotet om arbetslöshet är lika stort om man jobbar inom vård och omsorg.
Där råder det allt annat är överproduktion, hur man än räknar, där är en skriande brist på personal.

Om det nu skulle kunna vara en komplicerad fråga för politiken hur man skall förhålla sig till exempelvis bilindustrins krav på stöd för att kunna fortsätta driften så borde det inte var något problem för politikerna hur man skall förhålla sig till resurser till vård och omsorg.

Statsminister Reinfeldt, han som förfasades över att kapitalister betedde sig som kapitalister, betonade för en tid sedan att det viktigaste var inte att rädda jobben inom vård och omsorgen och vårdkvaliteten.
Nej det viktiga var att rädda det finansiella systemet.
Ja visst är det så i moderaterna och den borgerliga kartellens Sverige.
Det är finanssystemet och profiterna som skall garanteras och räddas.

Bakom fraser och spelad indignation över finansvärdens omoral och epitet som ”det nya arbetarpartiet” ,och nu senast ”välfärdspartiet” finns den råkapitalistiska själen.

Med borgarregeringens enligt eget förmenande ”ansvarsfulla” krispolitik följer en våg av drastiska nedskärningar i kommuner och landsting.

Förhållandena är lika illa både på kommunal och landstings nivå eller den regionala.
Vid sidan av en förödande byråkratin och flyttcirkus i Västra Götalansregionen i alla fall vad gäller vårt område med Uddevalla och Näls sjukhus så är det utöver det en skriande brist på resurser.
Men hur drabbar den borgliga regeringens  politik vår egen kommun.
Det finns en bra beskrivning av regeringens politik gentemot kommunerna och den är formulerad av en före detta kommunal moderatpolitiker från Lysekil.
I en debatt vi hade i kommunfullmäktige strax innan Lars-Arne Staxäng blev riksdagsman försvarade han den dåvarande socialdemokratiska regeringens uteblivna resurser till kommunerna så här.
”Det är inte bra att staten tillför kommunerna mer pengar, det förhindrar nödvändiga strukturförändringar”.
Faktum är att det är just den politik regeringen och åtskilliga regeringar för den haft gentemot kommunerna.

Men om det var illa då med en den ekonomisk svältpolitik gentemot kommunerna så är det etter värre nu.
Dels för att den enda vettiga politiken mot krisen och om man vill värna jobben välfärden och vården vore att kraftigt förstärka den offentliga sektorn, inte minst kommunerna.
Mer resurser för fler jobb i offentliga sektorn skulle också ge ökad köpkraft och fler jobb i samhället i övrigt.

Det skulle motverka krisens elände för många arbetarfamiljer
Men till det redan akuta läget kommer kommunerna att får ytterligare kostnader för att hjälpligt parera effekterna av en ytterst reaktionär arbetsmarknadspolitik.
Sjuka (till och med dödssjuka) och arbetslösa jagas, utförsäkras och görs medellösa i den heliga ”arbetslinjens” namn.
Och var finns jobben?
När arbetslösheten spås hamna på upp mot 12% vilket säkert kan hända om inget radikalt görs, då fortsätter borgarregeringen ändå att hävda ”arbetslinjen” för att individualisera den systemorsakade arbetslösheten.

Det humana priset kan inte beskrivas när människor drabbas av regeringens försämringar av trygghetssystemen i sjukförsäkring och A-kassan.
Och hur skall kommunerna kunna hjälpa utförsäkrade arbetslösa och sjuka med medel för att överleva vardagen.
Det kan man inte utan att den övrig social verksamhet  drabbas av ytterligare underminering.
Redan idag går hemtjänsten på knäna och läget är ohållbart, men kommunledningen tycks vara iskall inför problemen.
Där ägnar man sig framförallt åt att diskutera den psykosociala hälsan bland socialnämndens chefer och inte minst mellanchefer.
Dessa ”krockkuddar” som skall dämpa den svidande kritiken från personalen i vården så den inte gör ont om protesterna skulle komma ”ända fram”.

Att det finns ett samband mellan problemen inom vården och personalens missnöje och de 23 miljoner kr som kommunfullmäktige prutade bort från socialnämndens budget, vill inte innersta kretsen på kommunhuset höra talas om.
Detta trots att vi på budgetmötet i december lyckades få en majoritet för att kommunen skulle kräva rättvisa resurser från regeringen till den utsatta sociala verksamheten.
Kommunledningen har låst in sig i nyrenoverade fina rum på kommunhuset och verkar inte fatta att det finns en bister verklighet på utsidan av rumsvärmen.

Lysekil har enligt aktuell statistik en 80% ökning av ekonomiskt bistånd tidigare kallat socialbidrag.
En stor del av denna ökning beror på att unga inte får arbete och att sjuka och arbetslösa utförsäkrats.
Solidariskt finansierad A-kassa och sjukbidrag till de drabbade har ersatts med kommunalt socialbidrag och till medellösa.
Det var bland annat denna ”nödvändiga omstrukturering” Moderaten Staxäng vurmade för på kommunfullmäktigemötet och nu tillsammans med sina reaktionära bröder och systrar i regeringen slipat eggen på.

Men om vårdpersonal och övrigt fotfolk i kommunens verksamhet får allt mindre gehör hos kommunledningen så finns det krafter i kommunen som har ett förödande inflytande.

Idag kan man knappast tala om Lysekil och det politiska livet utan att tala om fastighetsmagnaten Per Mangelus affärer med kommunen.
Många Lysekilsbor har engagerats och det har skett på väldigt skilda grunder, därför är det viktigt att även här på första maj ägna frågan uppmärksamhet.

Frågan vi ställt i officiella media, (naturligtvis utan att få svar är:)
Vad har det folkpartistiska kommunalrådet Roland Karlsson lovat Per Mangelus och de finansiärer som står bakom honom.
Kommunalrådet har haft alla möjligheter i världen att besvara frågan men valt, förståndigt nog men fegt, att inte svara.
Vi tolkar det som att han verkligen lovat saker som inte tål dagens ljus.
Frågan om Mangelus och kommunledningen har olyckligtvis kommit att nästan bara handla om den nya gymnasieskolan.
Men frågan om kommunens förhållande till PM är mycket större än så.
Kommunen kommer att få otroliga kringkostnader när PM fastigheter skall bygga ytterligare ett sommarhusområde i norra hamnen.
Se bara på den lågt räknat 20 miljoners veranda man bygger framför PM:s bostadsrätter i Bansvik.
Den kommer man inte att kunna finansiera genom att anordna kristallkrone -safarin genom området.
Blir det ingen opinion som stoppar kommunens planer på att lyx sanera kring ett nytt sommaröverklassområde i P Mangelus tjänst då kommer de ökade kostnaderna kring skolan att blekna vid jämförelse.

Men till den fråga som tyvärr hamnat i fokus på fel sätt, skolfrågan.
Vi har haft en rak linje i vår kritik av hur skolfrågan skötts och vi har sett och satt skolbyggnationen i sitt samanhang.
Vår politiska linje handlar om kommunalt ägande och stopp för mygelaffärer som drabbar kommunens ekonomi och i och med det annan viktig kommunal verksamhet.
Våra krav i fullmäktige har varit

Att  all nybyggnation som krävs för att ersätta undermåliga undervisningslokaler för grundskolan och gymnasiet sker med ett helt och fullt kommunalt ägande.

Att gymnasiets inhyrda och undermåliga moduler ersätts med funktionella undervisningslokaler.

Att placeringen av nybyggnationen i huvudsak sker i anslutning till gymnasiets nuvarande lokaler.

Att all eventuellt motiverad nybyggnation i anslutning till högskolecentrat sker på kommunalägd mark och i kommunal regi.

Bara så detta är klart.
Vi är för bra skollokaler och vi är för bra undervisning till alla.
Till skillnad från fullmäktigemajoriteten är vi också för att värna den kommunala skolan, och därför motståndare till friskolor och de ödeläggande frisöken för gymnasieelever.
Detta sagt med adress till alla hycklande skolpedagogiska dödgrävare i borgaralliansen.

Varför jag hävdar att opinionen olyckligtvis främst kommit att handla om Gymnasiebyggnaden när det gäller Mangelus affärer med kommunen är för att  skolans placering bara är en del i ett större och kostsammare spel.

Från början var det lägenheter PM ville bygga på den attraktiva kommualägda Rinkenäs fastigheten.
Det var inte tal om någon skolbyggnad i första läget.

PM:s gossar sa rent ut att läget var för fint för att man skulle slösa bort den på den typ av verksamhet som då bedrevs och fortfarande delvis bedrivs där.
Vid ett senare tillfälle då skolplanerna var på gång hade samma gossar förhoppningar att det kanske skulle kunna bli hotell istället för skolbyggnad på fastigheten.
Med samma argumentering om det attraktiva läget. ”och då  var det ett för fint läge för en skola”.

Cynisk men typiskt för exploatörer som fått fria händer av skrupulösa politiker.
Så indirekt blev faktiskt skolan, Karlssons chans att infria sitt löfte till PM

För det är rätt uppenbart att PM för flera år sedan blivit lovad av minst ett kommunalråd att få ta över Rinkenäsfastigheten. Fastigheten Dona 1:38 för att vara exakt.
Det var innan dagens skolplaner var aktuella.
Jag vet också vad herr Karlsson sa till vännen Per.
I och för sig inte exakt ordagrant men ändå, han sa ”Vi kan inte släppa fastigheten just nu för vi har en del viktig kommunal verksamhet i huset”. Förmodligen avslutade han med ordet tyvärr.
Sedan dess har man under en lång, skum och kostsam process jobbat sig fram och fått lokalerna i stort sett tömda och utdömda.

Gränsen för anständighet har enligt vår uppfattning överskridits åtskilliga gånger vad gäller skolbyggets hanterande.

Men priset tar väl bluffen med det ”kommunala alternativet” Lysekilsbostäder AB.

Att ge ett kommunalt bostadsbolag uppdrag att presentera ritningar och skisser som kostade nära en halv miljon av skattemedel att ta fram och sedan förbjuda bostadsbolaget att fortsätta vara med i upphandlingen med PM är väl överkurs i mygel. En dyr skendemokratisk manöver.
Att sedan hålla detta hemligt ända tills anbudstiden för gymnasiebygget gått ut är en prestation och tyder på att epitetet ”inre kretsen” på kommunledningen stämmer till punkt och pricka.
Men ingen har något ansvar när man ifrågasätter agerandet.
Tjänstemän skyller på politiker och politiker skyller på tjänstemän, det är ynkedom.

Falsk matematik och ensidigt redovisade pedagogiska fördela har inte lyckats övertyga så värst många Lysekilsbor att det skulle vara vettigt att riva och ödelägga 4000 kvadratmeter kommunalägda lokaler, sälja det för en spottstyver och sedan hyra för dyra pengar.

Vad som bekymrar mej en del när jag ser opinionen mot skolan är att det tenderar bli en oseriös valrörelse för politiker med dubbel agenda. I praktiken högerpolitiker.

Herrar som Rombrant, Stensson och Löfgren kan ha rätt om den uppenbart friserade ekonomin kring skolbygget och även när det gäller detaljplanerna som hotar att stänga ute allmänheten från de attraktivaste områdena.
Vi har hela tiden hävdat att kommunen spelat monopol med Mangelus och Svarte Petter med övig kommunal verksamhet.
Där är vi överens.

Men dessa herrar är ett obekvämt sällskap i fullmäktige i andra viktiga politiska frågor där man får dom likt kniven i ryggen när man försvarar den sociala verksamhetens rätt till resurser för att klara sina åtagande.
Så sent som på fullmäktigemötet förra torsdagen ville man förvägra socialnämnden ansvarsfrihet för att man överskridigt budget.
Deras krav på att socialnämnden skall skära ned ännu mer är ynkligt i ett läge är behoven är bildligt eller ljudligt talat, skriande.
Revisorsblicken hos dessa herrar är säkert skarp, men det socialpolitiska egenskaperna är rätt så obefintliga.
Men för vår del är frågan om kommunens mygel och ensidigt gynnande av fastighetsmagnaten PM en av många viktiga frågor.
Och vi kommer inte att med några juridiska medel att försöka stopp kommunens intimiteter med oseriösa fastighets hajar.
Den politiska obduktionen får utvisa vem som hade rätt och bedöma priset på eventuellt utebliven opinion.

Ja kamrater.

1:a maj är ju  arbetarklassens internationella högtidsdag.
Om det ser mörkt ut för världens arbetare med en hotande massarbetslöshet och all det elände det för med sig så innebär också krisen, om man är medveten om dess orsaker också en uppmaning till kamp.
Krisen drabbar inte bara den industrialiserade världens folk och arbetare.’
Den  griper omkring sig och drabbar än värre det fattigaste och mest utsatta folken och länderna.
Vi är en del av en nödvändig internationell kamp även om våra förutsättningar från land till land ser väldigt olika ut.

Varje kamp som försvagar kapitalismens världs makt måste välkomnas av dem som vill förändring.
Solidaritet med folk som gör motstånd i ockuperade länder som Irak och Palestina.
Socialistiska länder som Kuba som håller stånd mot både imperialister och naturkatastrofer och får livet att gå vidare.
Det är beundransvärt att det lilla landet Kuba kunnat hålla stånd mot världens ledande terrorstat USA under 50 års tid.
Det är också gott att se framgångarna på den sydamerikanska kontinenten där folkvalda socialistiska ledare förstatligar landens naturtillgångar och med folkligt stöd håller stånd mot den revanschistiska borgarklassen.

I årets första Maj-firande så är vårt konkreta mål för vår internationella solidaritet barnen i Gaza.
Insamlade medel går till ett skolprojekt för handikappade barn och behoven är enorma där staten Israel begått och fortfarande begår krigsbrott.

Vår insamling som vi bedrivit främst genom tidningen Proletären är snart uppe i en halv miljon.
Insamlingen inleddes mitt under Israels terrorbombning av människorna i Gaza.
Vid samma tidpunkt väckte kommunistiska Partiet i Lysekil frågan om bojkott av Israeliska varor i Lysekils kommunfullmäktige.
Det var en del av den internationella solidaritet vi alltid hållit högt i vårt politiska arbete.
Vi valde att inleda vår motion med orden.

”Medan bomberna faller över Palestinas barn, lemlästar och ruinerar deras liv så våndas varje sann humanist över att inte ha makt att omedelbart och definitivt stoppa mördandet.”

Vi skrev vidare:
”Vapnen har tystnat men förtrycket fortgår, de sönderbombade mat och medicin förråden, de förödda sjukhusen och vägran att släppa igenom humanitär hjälp skördar ytterligare offer.
Israel håller Gaza som ett hermetiskt tillslutet koncentrationsläger inmurat med beväpnade gränsövergångar och kanonbåtar längs kusten.
Detta blockerade koncentrationsläger anfaller man med högteknologiska vapen.
Det finns inget annat ord för detta än statsterrorism.
Resten av världen får inte blunda!”

Vi ställde sedan frågan:
”Vad kan en liten kommuns folkvalda göra för insats i denna gigantiska fredsuppgift?
Vi kan precis som vi gjorde med Sydafrikanska varor under apartheidregimen!
Vi kan besluta om bojkott.”

Vi framhöll att det måste vara ett minimum av humanitet att vägra befatta sig med varor som var besudlade med ett ockuperat folks blod.
Vi menade att det handlade om politisk vilja och att vår upphandlingspolicy inte kan vara så inskränkt att ”miljö och kvalitetskrav” beaktas men gynnande av folkmord   negligeras.”
Dessa argument bet inte på kommunstyrelsen som blankt avvisade motionen.

Men väl i fullmäktige visade det sig att det där fanns människor som vågade ta ställning mot den av EU och bombhögern i Sverige så omhuldade rasiststaten Israel. 

Stöd vår insamling till barnen i Gaza som drabbats av imperialismens brutalaste egenskaper.
Deras fullständiga brist på respekt för mänskligt liv,
Ett gott ekonomiskt resultat för denna insamling kan väl vara en bra avslutning på en Röd Front manifestation.

Tillbaka till startsida