Den 14:e september skall vi i en folkomröstning
ta ställning till ett medlemskap i EMU. Det har nog alla förstått.
På valsedlarna är frågan bara krona eller euro men det
har i alla fall blivit en debatt om medlemskap i EMU. Det som mest diskuteras
är om det är till fördel eller nackdel rent ekonomiskt.
Olika nationalekonomer, riksbankschefer och andra förståsigpåare
hamnar på olika sidor. Så även socialdemokrater. Men ekonomi
är ju också en fråga om fördelning så det är
ju inte så konstigt.
Men folkomröstningen handlar om så
mycket mer än så. Och det står rakt inte på valsedlarna.
Det är i högsta grad ett politiskt val vi ska göra.
1991 antogs Maastrichtfördraget och
EG blev EU. Här drogs upp riktlinjer för ett framtida Europas
förenta stater med enhetlig utrikespolitik, gemensam EU-militär,
polissamarbete, gemensam flyktingpolitik, EU-medborgarskap m.m. Allt detta
skissades på bara några rader och skulle med tiden arbetas
fram i detalj.
Men när det gäller gemensamma
monetära unionen var den en avgörande skillnad. Kapitlet om EMU
var redan från börjat utformat i minsta detalj; hur övergången
till valutan skulle gå till, hur centralbanken skulle fungera och
att det överordnade målet är stabila priser. Detta mål
är överordnat god tillväxt, välfärd och sysselsättning.
Här bestäms att ECB inte får ta instruktioner från
folkvalda och hur högt budgetunderskott ett land får ha.
Maastrichfördraget är EU:s grundlag.
Det är unikt att skriva in den ekonomiska politiken i en grundlag.
Och den kan inte ändras om ett enda land motsätter sig ändringen.
Varför är då EMU-projektet
så grundligt beskrivet medan annat bara skisserat? Jo det är
själva grundbulten i Europas Förenta Stater, det federala Europa
som eliten vill ha. Utan gemensam valuta är detta omöjligt, men
nu faller de andra bitarna plats successivt. Nästa år skall
det beslutas om en egen konstitution och kanske en president. Något
som bara stater brukar ha. Nästa steg är gemensam skattepolitik
som tvingar oss till ytterligare privatiseringar av den offentliga sektorn
och nedrustning av välfärden. EMU-frågan är här
alltså mycket viktig.
Jag vill inte att Sverige skall ge upp
sin självständighet bli en delstat i Europas Förenta Stater
med Schröder, Blair och Berliscone som ledande politiker. Det är
redan illa som det är. Ta utrikespolitiken tex. Med vår neutralitet
och progressiva biståndspolitik var Sverige förr ett ansett
land, inte minst i Tredje Världen. Idag vet knappast någon i
Nicaragua, Vietnam, Moçambique eller Palestina vem Göran Person
eller Anna Lind är.
Det talas mycket om att vi måste
vara med och påverka EU:s utveckling. Detta skall vi göra genom
ett Medlemskap i EMU vars centralbank uttryckligen inte får påverkas
av folkvalda politiker. Det är ju löjligt.
Men nu den 14:e har vi en nästan
unik möjlighet att påverka utvecklingen. Ingen av EMU:s medlemsländer
har låtit folk i folkomröstning ta ställning till medlemskapet.
Danskarna fick chansen och sa nej. Inget folk har alltså sagt ja.
Ett rungande nej från oss i Sverige
kommer att höras ordentligt nere i Europa, inte minst i EU:s nya medlemsländer.
Det kommer att ge oss, som vill se att det nya utvidgade EU byggs på
principen mellanstatligt samarbete, råg i ryggen och sätta käppar
i hjulet för federalisterna. Ju större nej desto bättre
så även om utgången verkar given så ska vi säga
nej med eftertryck. Utnyttja din chans att påverka nu! Den Europeiska
Centralbanken lär du inte kunna påverka.