Nedanstående krönika är en sista sida i Proletären nr 47/02 Under vinjetten "Vi som bygger landet" av Stig Berlin Krönikören är en av 52 anställda på G&M i Lysekil som sparkats från sitt jobb. Därav rubriken.

JAG ÄR ARG!

Det är ett fullständigt normalt beteende i er pressade situation. Det sade psykologen när hälften av oss metallare som fått sparken hade kallats till möte för att lära oss att förstå varför vi reagerar som vi gör.
Vi har rätt att vara både arga, ledsna och besvikna. Det var ju bra för den känslan kan ingen ta ifrån oss just nu.
Men det var inte för att få reda på dessa självklarheter vi var där. Inte heller för att få reda på att det är bättre att äta och sova rätt än att döva sig med sprit. Nej poängen med hennes budskap kom när bilden som vi valt att illustrera denna krönika med kom upp på overheaden. Som ni ser är det någon som klipper sönder ett schackspel och vi arbetare är bara brickor i spelet. Själv tycker jag att det är en bra illustration till det som händer på många arbetsplatser just nu. Tillvaron är ganska inrutad och klipparna är beredda att offra oss arbetare för kortsiktiga vinster.   Men poängen från psykologen var att visa att det fanns flera sätt att reagera på. Några bättre några sämre. Att smita iväg som klättraren på bilden gör innan det är klippt är inte bra. Jag gillar i och för sig inte klättrare men hennes argument var att inte alla kan sticka under uppsägningstiden innan företaget anpassat produktionen. Jag behöver väl inte påpeka att detta var en del i företagets krishantering.
Själv kände jag igen mig i han som biter handen som klipper sönder. Men inte heller detta var bra enligt psykologen. Man skall inte angripa företagsledning och fackförening.  De som gör detta  jobb, gör ju bara det som måste göras. Båda metoderna går ut över de som har jobben kvar förklarade hon för att förtydliga. Man måste vara solidarisk med sina arbetskamrater och företaget. Ja hon sa så, solidarisk med företaget som gett oss sparken.
Själv bet jag mej fast i frågan om vad det var för fel i att bekämpa den som klipper av vår livlina. Hade fler bitit ifrån mot destruktiva klippare skulle vi kanske inte behöva sitta här idag påpekade jag. Så kan man ju också se det sa hon snabbt för att komma från detta besvärliga sidospår.

Hon förklarade att det var viktigt att prata med någon. Gärna i familjen. Vi var då flera som frågade konkret om det inte var viktigt att prata med varandra. Jo självklart, bara det inte går ut över produktionen, det är viktigt  att följa "regelverket" Men att ha raster ihop måste väl ändå vara viktigt tyckte vi. Det får ni väl ta upp med chefen. Men du som psykolog måste väl kunna rekommendera det tyckte vi. Flera vittnade om hur allt socialt blivit sämre efter att man infört avlösning i maskiner vi tidigare stängt av för rast.
Efter några ytterligare försök att få stöd i vår uppfattning om att vi måste få tid att prata med varandra nu när vi ratats av företaget så gav vi upp.
Det har framgått med all önskvärd tydlighet att det viktigaste är att hålla regelverket sade Harry och vi gick tillbaks till arbetet lite argare än tidigare. Men det är en fullständigt normal reaktion.
Eftersom det varit många konstiga turer i denna följetong som nedskärningar på vår fabrik blivit. Så behöver vi naturligtvis prata om det. Och pratats har det gjorts.
Ju fler svar desto fler frågor eftersom det mesta hänger i luften, om det ens hänger alls. Så för att bringa klarhet så infann sig ombudsmannen med kort varsel. (bara en vecka efter att vi fått våra uppsägningslappar.)
Mycket irritation hade lagrats under tiden och alla var inte lika tacksamma över det lyckade resultatet som han ansåg att vi borde vara. Samtidigt förstod han att det kunde finnas kritik. Även om den var orättvis. Vi lyckades ju rädda halva fabriken. Det positiva på det mötet var att många ställde frågor och att många var arga.
Jag är hellre arg än ledsen som en arbetare sa under en rast.
Det saknas inte anledningar.
När uppsägningarna kom gick chefen ut och deklarerade att regeln sist in först ut inte kommer att tillämpas.
-Personal med multikompetens krävs för att köra vidare. Något som direktören försökte bortförklara när reaktionen på jobbet blev väldigt stark.
Inte blev den mindre när det visade sig att utpressningen lyckats och man frångått turordningen i 10 fall.
Vilket ombudsmannen förnekade. Jag skulle aldrig förhandla under hot.
Vi har följt lagen och gjort en bra förhandling.
Ombudsmannens budskap var ungefär samma som psykologens.
Vi måste följa regelverket. Vi måste förstå företaget och jag förstår att en del av er är bittra.
Men vi är inte bittra. Däremot var vi ännu lite argare efter detta möte.
Också det en normal reaktion.
Nu slutar inte denna följetong med detta. Under veckan har vi pratat mycket och kommit fram till att vi måste protestera mot dessa oförätter.
Hoppas att också detta blir en normal reaktion från alla som utsättas för arbetsgivarens godtycke.
(Mer om detta kan du läsa i nästa veckas Proletären klicka nedan)

Reportage om G&M

Fler krönikor

Tillbaka till KPML(r)