Tal hållit av Henrik Källén på solidaritetsmöte för Palestina i Lysekil 1/6-02

När Sharons mördarband drar sig tillbaka från de städer som man de senaste månaderna återockuperat och nu när media börjar vända ryggen åt konflikten i mellanöstern och rikta strålkastarna åt andra håll, återvänder sargade palestinier till den grymma vardagen. Den Israeliska ockupationen innebär daglig misär och förnedring av det palestinska folket. Övergrepp och trakasserier är en del av vardagen.

Fyra miljoner palestinier har fördrivits från sina hem i en etnisk rensning mångdubbelt större än den som genomfördes i t.ex. Kosovo. Desperationen och fattigdomen är enorm i de palestinska flyktinglägren, vilket inte är så konstigt med tanke på den hopplösa situationen.

Listan på rasistiska inslag i den israeliska ockupationspolitiken kan göras lång;
Israel nekar folk medborgarskap på grund av ras och religion, araber i Israel får sitt pass stämplat med ett A, Israel kastar ut araber och spränger deras hus för att bygga nya israeliska bosättningar, Israel färgkodar arabernas id-kort för att veta vilken zon de tillhör och sätter sedan upp vägspärrar som isolerar palestinierna i sina egna små ghetton. På Västbanken och Gaza bygger man israeliska bosättningar, som i själva verket är militära posteringar. Dit går så kallade strategiska vägar, där palestinierna är förbjudna. Israelisk militär övervakar allt i termer av "säkerhet", de kan stänga in palestinier i enklaver, hindra dem från att arbeta eller förflytta sig osv. Det är en militär ockupation med överlägsen vapenmakt och åratal av förödmjukelser. Varje folk i världen med en gnutta självrespekt skulle kämpa mot en sådan ockupation, om de så bara kan kasta sten.

Det är i ljuset av det som man måste betrakta självmordsbombarna. Människor så desperata att de inte känner någon annan utväg än att spränga sig själv i bitar. Om vi utgår från att människor i grunden inte är onda, att människor faktiskt inte vill mörda, och att de själva inte vill dö. Vad gör en människa beredd att inte bara ta sitt liv, utan också kanske också tiotals, civila, kvinnor & barns liv? Vad gör en människa så cynisk, så kall att den är beredd att kanske lämna familj och barn efter sig för, att sedan efter sin död bara bli ihågkommen för dom människor den mördat? Vad får en människa att känna att till och med döden, faktiskt är en befrielse?
Det beror inte på religiös fundamentalism, utan på det förtryck och den hopplöshet som palestinierna upplever i sina flyktingläger. En desperation som kommer till uttryck i form av självmordsattacker. Nej, jag försvarar inte självmordsattackarna men vi måste sätta det i ett sammanhang, och ge dem en bakgrund, och säga att de är en direkt följd av ockupationen. Och således krävs att varje steg mot fred måste vara ett steg mot hävandet av ockupationen  - annars är det inget steg mot fred.

Förr kunde vi skylla på att man faktiskt inte visste att palestinierna fanns. Det heliga landet var ju ett land utan folk, och judarna ett folk utan land hette det i den sionistiska propagandan. Idag vet vi att det är fel. Idag kan vi inte skylla ifrån oss, vi vet att miljontals palestinier helt enkelt körts iväg av Israelerna, och vi vet att de idag lever under omänskliga förhållanden i kolossala flyktingläger och förtrycks av den rasistiska staten Israel. Säg inte att du ingenting vet! Försvara folkrätten, Palestinas folk genom bojkott av israeliska varor, och ta ställning!

Tack!

Tillbaka till Palestinasolidaritet