Förskingra inte medborgarnas egendom, genomskåda det politiska dubbelspelet var Kommunistiska Partiets raka budskap när frågan om försäljningen av Lysekils sjukhus debatterades.

Maria Ahlström, fullmäktigeledamot för Kommunistiska Partiet delar ut ett informationsblad till demonstranter utanför fullmäktige med uppmaningen att avslöja det politiska bedrägeriet .

Artikel publicerad i Proletären nr 21-05 tillsammans med en reservationen.

Förskingring och politiskt apspel.

Äger en enskild individ hundratals miljarder i aktier, kontanter eller fastigheter är detta heligförklarat och grundlagsskyddat. Dessa rikedomar får inte vidröras!  (100 miljarder till aktieägarna på Stockholmsbörsens bara i vår).
Detta gäller dock inte medborgarnas kollektiva egendomar som tydligen kan förskingras av politiska beslut i ”god” parlamentarisk/”demokratisk” ordning.
Enligt denna ”ekonomiska moral” har exempelvis hundratals miljarder av våra surt förvärvade pensionspengar konfiskerats för att fylla hålen efter bankkrisen.
Och ingen av de rånade medborgarna har laglig rätt att åtala de ansvariga förskingrarna.
”Som att flytta pengarna från en ficka till en annan” sade den dåvarande finansministern Åsbrink om pensionsförskingringen, och så var det locket på.

Ett annat exempel på förskingring av medborgarnas gemensamma tillgångar är när Västra Götalandsregionen säljer ut stora delar av sitt fastighetsbestånd.
Nu senast sjukhusbyggnader och vårdcentraler, samanlagt 33 fastigheter i 22 kommuner till det privata fastighetsbolaget Kungsleden AB, för en köpesumma på 645 miljoner kronor.
I Lysekils kommun har detta lett till en livlig debatt i pressen, namninsamling och en kortvarig ockupation av sjukhusbyggnaden.
Lysekils sjukhusbyggnad, en 20 år gammal/ny byggnad såldes för 80 miljoner kr (bråkdelen av nybyggnadspriset) och en ännu nyare byggnad, en vårdcentral utanför tätorten, i Brastad såldes för ca 3 miljoner kr.
 
Bakgrunden till försäljningen är ett ”principbeslut” i regionsfullmäktige 28 oktober 2003 att sälja fastigheter för att ”frigöra kapital för bl.a. kommande investeringsbehov”,  som  regionens ekonomidirektör Mats Friberg valde att formulerade det.
Sanningen är att om man skulle hyra samma lokaler man tidigare ägde hade inkomsten från affären varit förbrukad i hyreskostnader redan efter fem år.  
Inget ”frigörande av kapital” således utan bara ett led i privatiseringen av sjukvårdsresurser.
Köparen, Kungsleden AB gör ingen hemlighet av sin affärsidé. Under rubriken –VÅRDSEKTOR I FÖRÄNDRING SKAPAR MÖJLIGHETER – förklaras att man ”genom köp och försäljning skall säkerställa en långsiktig hög och stabil avkastning” för sina aktieägare.
Denna ”vårdsektor i förändring” styrs i vår region av politiska partier som från Vänsterpartiet till Moderaterna är rörande överens om att sälja ut och privatisera.
På regionsfullmäktigemötet den 28 oktober 2003 röstade 130 av fullmäktiges 149 ledarmöten för försäljning.
Av de andra nitton var bara 12 emot, 6 lade ned sin röst och 1 var t.o.m. fysiskt frånvarande.
Att det trots denna förödande politiska enighet i regionen blev en het politisk fråga i Lysekil beror på en tradition att protestera mot försämringar inom vården.
Kommunistiska Partiet var först med att offentligt fördöma affären genom ett uttalande dagen före regionens fastighetsnämnd (den 17 mars) skulle fatta beslut.
Förskingra inte medborgarnas egendom, genomskåda det politiska dubbelspelet var Kommunistiska Partiets raka budskap
Aktionsgruppen ”rädda Lysekils sjukhus” tog senare initiativ till en namninsamling för en folkomröstning för ett  kommunalt förköp av fastigheten.
På fyra timmar samlade man in långt över 1000 namn vilket räcker för att få frågan om folkomröstning prövad av kommunfullmäktige.
Debatten och namninsamlingen gav ganska klart besked om att medborgarna var emot en försäljning av fastigheterna.
Till detta blev politikerna tvungna att förhålla sig.
Folkpartiet var odelat för att kommunen skulle köpa fastigheterna, moderaterna och de andra borgliga partierna vacklade.
Men av opportunism eller i tron att det var ”en bra affär” vek man sig för ett kommunalt förköp.
Majoritetspartiet Socialdemokraterna värjde sig mot kravet att köpa men beklagade att regionen sålt fastigheterna. Ideologiskt är vi för att vi skall äga de fastigheter vi bedriver verksamhet i sade kommunalrådet Sven Gunnarsson (s).
Det kunde han kosta på sig för att blidka den lokala opinionen när partikamraterna i regionledningen sköter utförsäljningen.
Vänsterpartiet var det enda parti som fullt ut tyckte försäljningen var ett riktigt och klokt beslut.

Kommunistiska Partiet agerade hela tiden för att opinionen mot utförsäljningen skulle bli så kraftfull som möjligt.
Vi stödde ockupationen av sjukhusbyggnaden och vi agerade för att en folkomröstning skulle genomföras och vi stödde förslaget om förköp.
I valet mellan att sjukhusbyggnaden skulle hamna i privat ägo eller förköpas av kommunen var valet enkelt.

Ett kommunalt köp av dessa fastigheter är naturligtvis absurt i sig när det enda hederliga varit att stoppa försäljningen.
Att socialdemokraterna och Vänsterpartiet kallade det en ”riskaffär” (d.v.s. om kommunen köpte) beror givetvis på att dessa partier i regionen inte kommer att garantera vård och lokalutnyttjande i samma grad som idag.
Kommunfullmäktige beslutade att inte förköpa sjukhusbyggnaden och Kommunistiska Partiet reserverade sig skriftligen mot det politiska spektaklet och dubbelspelet.

Tillbaka till kommunistiska partiet